Think Pink och narrativet

Letar på nätet efter de förmodat feministiska inslagen i bolaget Think Pinks verksamhet. Feminism hittar jag inte så mycket av, däremot ett mycket intressant narrativ - en berättelse - som företaget sålde till omgivningen.

Bedragare utnyttjar ofta tänkta offers tendens att tänka snabbt och att använda stereotyper. Inte för inte är den anglosaxiska termen för bedragare "con-man", en förkortning av "confidence man". Termen syftar på att bedragaren försöker skapa en bild av sig själv och situationen som offret instinktivt uppfattar som rimlig och trovärdig, trots att offret kanske inte har tillräckligt med information för att verkligen utvärdera situationen.

Instrument för att genomföra bedrägeriet kan vara sådant som en proper klädsel, att hänvisa till auktoriteter (exempelvis polisen eller kända referenser) eller något annat för offret bekant och naturligt.

Jag läser i reportage om Think Pink att huvudmannen (kvinnan) ofta hänvisat till att hon varit motarbetad och hotad av etablerade aktörer. Hon menar att det faktum att hon är kvinna gör att hon ses som ovälkommen i en mansdominerad bransch (åtminstone när det gäller byggavfall). De rosa avfallspåsarna förstärker denna berättelse omedvetet och jag tror att Think Pink egentligen inte behövde säga något om feminism - själva berättelsen och färgen på avfallspåsarna gjorde jobbet med att locka in mediernas och inköparnas tankar på rätt spår.

I dag har vi facit. Alltihop var ett bedrägeri. Men under tiden lyckades företaget få medierna - och uppenbarligen kommunala inköpare - att köpa narrativet, berättelsen om det feministiska avfallsbolaget med en driftig kvinna i spetsen.

De allra flesta beslut fattas på grundval av ofullständig information. Vi är i allmänhet inte ens medvetna om att vi inte vet. Det är endast ett litet antal av oss som skulle komma på tanken att verkligen söka information om Think Pink - huvudmännens bakgrund, deras historisk, rimligheten i att företaget (Årets Gasell i Dagens Industri) lyckas så mycket bättre än alla andra. För även om en del kommunala inköpare, som handlar med skattebetalarnas pengar, säkert luras - så tror jag inte att man kan fejka låga priser och konkurrenskraftiga anbud.

Det man däremot kan lyckas med är att få medierna och tillsynsmyndigheter som Länsstyrelserna att titta åt ett annat håll. Rädslan för att bli utpekade som patriarkatets företrädare kan vara nog så avskräckande. Vem vill i medierna framstå som en bakåtsträvande gubbe?

Lärdomarna vi kan dra av historien - som givetvis inte är den enda i närtid, läs gärna Christian Sandströms bok "Gröna Bubblor" - är att det ofta kan finnas dolda sanningar. Inte för att jag tror att medier eller allmänhet kommer bli bättre på att bakgrundsgranska företag av den här typen (men AI kanske kommer att kunna göra det i framtiden). Därmot kan vi bli bättre på att upptäcka mönster som präglar bedrägerier - och det handlar både om våra medmänniskor och bedrägliga företag.

Den första varningssignalen är narrativet som sådant - varför tycker jag att det här företaget verkar fräscht och framgångsrikt? Varför hävdar person X att hen ständigt blir illa behandlad. En enstaka gång är ju en sak - alla blir vi felbehandlade någon gång. Men hur sannolikt är det att en och samma person slumpmässigt råkar ut för tio illasinnade kontrahenter i rad?

Man måste nog vara lätt paranoid för att upptäcka bedrägerier på ett tidigt stadium. Men det kan vara en bra övning att låta matematik och spelteori överpröva ens egna känslor. Hur sannolikt är det att ett företag med en ledning med noll erfarenhet av avfallshantering - eller för den delen fastighetsförvaltning (exemplet SBB) - går från ingenting till att bli en av branschens största aktörer.

Visst, det händer. Men vilken är den mest sannolika förklaringen till utvecklingen? Masspsykos och psykologi eller en i grunden sund affärsidé? Genom att ställa kritiska frågor till sitt eget psyke kan man upptäcka saker som andra inte sett eller vill se. Man tänker långsamt när andra tänker snabbt.