Trump kan inte frälsa amerikansk ekonomi

Efter den republikanska jordskredssegern i gårdagens val tolkas börsuppgång och räntestegringar som att marknaden "godkänner" Donald Trumps politik. Av flera skäl bör man vara försiktig med sådana tolkningar. Skälet är att sänkta bolagsskatter nästan automatiskt leder till högre aktievärderingar. Och en hög tioårsränta kan, förutom att indikera att marknaden förväntar sig hög tillväxt, vara ett tecken på att marknaden oroar sig för att USA en dag inte kommer att kunna sälja sina statsobligationer.

Flera av de förslag som demokraterna och Kamala Harris presenterade hade med säkerhet varit skadliga för amerikansk ekonomi. Vissa av Trumps förslag hade säkert kunnat få en positiv effekt.

På lång sikt är det dock budgetunderskottet och centralbankens oberoende som överskuggar allt annat. Och på dessa områden finns anledning att oroa sig för vad Trump skulle kunna ställa till med. För till skillnad från väljarkåren - som kan fintas och duperas - leker man inte med marknaden. Verkligheten är som den är och har många gånger satt maktfullkomliga ledare på plats.

Minns ni när Skandias vd Björn Wollrath sommaren 1994 vägrade köpa svenska statsobligationer? Eller när premiärminister Liz Truss i Storbritannien nyligen tvingades avgå när räntan på brittiska statsobligationer sköt i höjden?

Kan aldrig hända i USA, säger många. Dollarn är reservvaluta och drabbas inte av misstroende.

Och kanske det ligger något i det. Möjligen går det något snabbare för marknaden att tappa förtroendet för brittiska värdepapper än för amerikanska. Men dollarn är inte immun. Priset på amerikansk skuld är avhängigt utbud och efterfrågan. Prånglas det ut fler skuldebrev än marknaden har behov av kommer priset att sjunka. Och eftersom den amerikanska ekonomin är så stor kan ett kraftigt ökande budgetunderskott leda till stort utbud av värdepapper på marknaden

Här tror jag att medierna målar en alltför positiv bild av amerikansk ekonomi. När räntan stiger tolkas det som att förväntningarna på tillväxt stärkts. Kanske uppstod den kopplingen i samband med finanskrisen 2008, då kris blev synonymt med räntesänkningar. Då måste förstås motsatsen gälla - att räntehöjningar är ett tecken på ekonomisk styrka.

Så är det inte. För det finns, som jag nämnde, olika skäl till att räntan stiger. Trettio procent av den amerikanska skulden ägs av utlänningar. Motsvarande siffra gäller för Storbritannien. I Sverige är andelen bara tjugo procent och vår skuld är som bekant ytterst låg.

Marknaden vill dock diversifiera sina risker. Vi ser det på att räntan på svenska statsobligationer ligger på två procent - trots att vår produktivitetstillväxt ungefärligen kan mäta sig med USA:s. Tillväxtförväntningar förklarar inte att den amerikanska tioåringen levererar 4,5 procent och den svenska två procent. Båda länderna siktar på en inflation kring två procent, så det handlar heller inte om skillnader i långsiktigt penningvärde.

Skulle USA försöka sälja mer statsobligationer än marknaden vill köpa kommer den långa räntan att stiga. Det ser vi redan. Den 10 september var tioårsräntan 3,6 procent. I dag, efter valet, är den 4,5 procent. Marknaden kan svälja mycket amerikansk skuld och priset på amerikanska statsobligationer driver räntorna i den övriga världen, exempelvis i Sverige. Men det finns en gräns för hur mycket dollardenominerade värdepapper världen vill köpa.

Konsekvenserna av ett överutbud kan bli allvarliga - både för USA och omvärlden. Höga räntor i USA lockar kapital dit och gör det dyrare att låna i resten av världen. Våra bolån blir dyrare, våra företag får svårare att finansiera sig. Och slutligen kommer marknaden att säga stopp - om den misstänker att USA kommer att lösa de långsiktiga finansieringsproblemen med inflation.

Skulle Donald Trump acceptera en tillrättavisning av den typ som tvingade Liz Truss att avgå, eller skulle han framhärda och tvinga fram en mer expansiv penningpolitik? Det här med maktbalans och institutionella begränsningar tycks inte riktigt vara Trumps grej. Ändå är det sådana begränsningar som gjort västvärldens ekonomier stabila - med låg inflation.

Det tog lång tid att uppnå denna stabilitet. Acceptansen för maktbegränsningar har inte alltid funnits inbyggd - utan är resultatet av mångårig normbildning. Kastar man dessa begränsningar på sophögen kan allt hända. Då öppnar man för instabilitet, hyperinflation och kaos. Ja, ungefär det som präglar större delen av Sydamerika.

Det verkar som om väljarna glömt varifrån vi kommer. Inte så konstigt, då få som lever i dag har upplevt den stora depressionen 1931-34 eller underskotten och skulduppbyggnaden under andra världskriget. 

Tanken att USA skulle sjunka ner i Sydamerikanskt kaos ter sig måhända absurd i dag. Men låt mig påminna om att det enda som håller vår välfärd och demokrati uppe är våra värderingar. Tappar vi våra värderingar så tappar vi allt.