Skulder och pengar är två sidor av samma mynt

De senaste 20 åren har den svenska ickefinansiella sektorns lån - enligt Bank for International Settlements - stigit från 100 procent av BNP till 180 procent. Åttio procent av BNP är i dag femtusen miljarder. Den ökande benägenheten att låna har alltså tillfört ekonomin lika mycket som ett helt års produktion av varor och tjänster.

Lån har betydelse. Milton Friedman och Anna Schwartz visade i boken "A Monetary History of The United States" att penningmängden sjönk drastiskt i samband med den stora depressionen 1931-34. Det vi lärde oss av detta var att åtstramning i samband med ekonomiska kriser kan orsaka stor skada. 

Sedermera utvecklade ekonomen John Maynard Keynes en teori som syftade till att fläta samman finanspolitik och penningpolitik. Det som lärs ut på dagens universitet och högskolor är dock ekonomen Paul Samuelssons popularisering av Keynes teorier.

Att konsumtion, investeringar och BNP definieras som de gör följer av att ekonomer vill avgränsa och konkretisera verkligheten i syfte att kunna mäta. Och trots att penningmängden tillmäts ytterst stor betydelse av alla ekonomer har politikerna och ekonomerna gett upp Friedmans tanke om att genom en stabil tillväxt av penningmängden stabilisera den ekonomiska utvecklingen. 

Visserligen finns ett stabilt samband mellan penningmängden och penningvärdet sett över tid. Men på kort sikt avviker alla använda mått på penningmängd från det som politikerna vill stabilisera - inflation och arbetslöshet. I stället har man av praktiska skäl valt att stabilisera penningvärdets utveckling över tid - den så kallade inflationen.

Det har gått ganska bra. Ser vi till inflationen över tid har den såväl i USA som i Sverige legat nära det mål som Federal Reserve och Riksbanken satt upp. Men det finns en del smolk i glädjebägaren. Ekonomerna och politikerna förutsåg inte den stora finanskrisen 2008, inte heller den dramatiska uppgången av inflationen 2022.

Tittar vi emellertid på utvecklingen av de amerikanska hushållens skuldsättning fram till 2008 är det svårt att förstå hur vi *inte* kunde förutse krisen. Och tittar vi på penningmängdens utveckling i USA efter 2020 är det precis lika svårt att förstå att ingen kunde förutse den drastiskt stigande inflationen åren därefter.

Det är inte säkert - eller ens troligt - att vi hade nått större framgång i uppgiften att åstadkomma ekonomisk stabilitet om vi i stället för att stabilisera pennningvärdet hade valt att stabilisera penningmängden eller skuldsättningen. Men vi hade kanske undvikit just dessa två olyckor - möjligen till priset att vi råkat ut för andra.

För er som inte är bekanta med begreppet penningmängd kan jag nämna att pengar och skulder är två sidor av samma mynt - om uttrycket tillåts. Enligt den så kallade kvantitetsteorin måste sambandet MV=PT gälla. Penningmängden multiplicerad med pengarnas omloppshastighet måste vara lika med prisnivån gånger transaktionsvolymen.

Frågan är bara - vad är egentligen pengar? För att på något sätt definiera pengar måste man skilja likvida tillgångar - betalningsmedel - från andra tillgångar. Att en fysisk hundralapp är pengar står helt klart. Men hur är det med ett hus? Och hur är det med ett tillgodohavande i kryptovaluta? Eller en guldtacka?

Tänker vi efter är själva begreppet pengar inte entydigt definierat. Ändå använder vi det som en självklarhet. Vi skulle inte klara oss utan pengar - utan att kunna använda själva begreppet alltså. Men vi vet inte vad det är. Det är ett hjärnspöke - något som vår hjärna skapat och som vi alla kollektivt kommit överens om att vi förstår. Fast vi inte gör det.

Steven Sloman och Philip Fernbach har för övrigt beskrivit detta fenomen i den bästsäljande boken "The Knowledge Ilusion: Why We Never Think Alone".

Inte ens professionella nationalekonomer är immuna mot kunskapsillusionen. Det bevisas av att det knappast rådde någon konsensus om att USA var på fel väg - vare sig 2008 eller 2020. Ändå ser vi det när vi tittar på data i efterhand.

Ironin är dock att vare sig M3 eller det bredare måttet skuldsättning ingår i regeringens eller statliga Konjunkturinstitutets prognoser för vår framtid. Vi har inte justerat våra modeller för att ta hänsyn till att vi hade fel 2008 och 2020. I stället applicerar vi samma modell om igen och tror att den fungerar bättre nu.

"Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat", konstaterade Albert Einstein. Ändå gör vi det. Och förklaringen är möjligen att våra modeller bygger på begrepp som är så förankrade i medvetandet att vi inte kan förändra modellerna utan att uppfinna nya byggstenar.

Pengar är en sådan byggsten. Men även om vi inte klarar oss utan detta begrepp kan vi leka med tanken att förändra begreppet en aning. Vad händer om vi utvidgar begreppet pengar till att omfatta kortfristiga skulder? Vad händer om vi även låter långfristiga skulder ingå?

Med det bredare begreppet M3 hade vi kunnat förutse inflationsbrasan 2022. Och med det ännu bredare begreppet "skulder" hade vi även kunnat förutse bostadsbubblan i USA 2008. Och depressionen 1931-34. För även denna episod föregicks av en kraftig ökning av den privata skuldsättningen. Forskningen visar att ökningen av privata skulder mycket väl förutsäger finanskriser. Det som är svårare att förutsäga är exakt när de inträffar.

Det tycks vara så svårt att regeringen helt ignorerar skuldsättningen som indikator på ekonomiska problem. Trots att Sverige enligt BIS är ett av de allra mest skuldsatta länderna i världen bygger alla ekonomiska prognoser på att denna situation kommer att fortgå. Trots att dataserier över skuldsättning i relation till BNP visar att utvecklingen alltid återgår till normalvärden - givet ländernas underliggande ekonomiska struktur - bygger analysen på variabler som saknar koppling till den privata sektorns skulder.

Samma sak gäller intressant nog synen på privat konsumtion. Eftersom disponibel inkomst beräknas efter ränteutgifter fångar man inte ränteeffekten i sparkvoten. Men den syns när man studerar hur disponibelinkomsten utvecklas över tid. Och konsumtionen i Sverige har utvecklats mycket svagt sedan räntan gick upp under 2022. Ett intressant PM från Riksbanken visar att räntehöjningar knappast är neutrala. Snarare slår i stort sett hela effekten mot disponibel inkomst, vilket gör att både konsumtion och BNP sannolikt utvecklas betydligt svagare än om räntan inte höjts.

Det finns betydligt mer information om den ekonomiska utvecklingen tillgänglig än den som används i traditionella makroekonomiska modeller. Samtidigt är det förstås viktigt att veta hur dessa variabler påverkar ekonomin på aggregerad nivå. Ett sätt kan vara att låta datorer analysera bokslutsdata och annat för att hitta mönster. Samtidigt vill man förstås veta varför sambanden ser ut som de gör - annars är det svårt att använda modellerna för att blicka framåt.

Hur som helst är en lågt hängande frukt att inkorporera skulder och penningmängd i de traditionella modellerna. Där har vi en etablerad teori om varför sambanden ser ut som de gör, även om psykologi och flockbeteenden förstås kan kullkasta prognoserna, speciellt prognoser för utvecklingen på lång sikt.