Rätt att förbjuda tiggeri?

Den hälsosamme ekonomisten, Monday 17 December, 2018

I dag avgjorde Högsta Förvaltningsdomstolen frågan om en kommun kan förbjuda tiggeri. Svaret blev ja, med vissa reservationer. Är detta ett rimligt beslut?

För det första kan vi ställa oss frågan om var frågan bör avgöras. Eftersom tiggeridebatten är infekterad kan vi ta ett annat exempel på verksamhet som vissa besökare i gallerior anser störande och olämpligt - nämligen att säljare av mobiltelefoner tilltalar potentiella kunder med namn och frågar om de vill teckna ett abonnemang.

Skulle det vara rimligt att staten inrättade ett nationellt förbud mot gapiga säljare av mobiltelefoner i köpcentra? Om vi nu bortser från att detta ofta sker på privat mark tror jag att svaret är nej. Det vore märkligt om staten reglerade alla de situationer som kan uppstå i ett köpcentrum. Antalet sätt som försäljare kan störa söndagsflanörer på är mycket stort och en katalog över möjliga störningar och vidhängande förbud skulle bli lång. Dessutom skulle katalogen över icke acceptabla beteenden löpande behöva uppdateras och lagens kvarnar mal som bekant långsamt.

Lämpligare är antagligen att kommunen utfärdar en föreskrift om hur försäljarna får bete sig. Det kan handla om att de inte får tilltala potentiella kunder vid namn och inte agera påträngande. Det kan också handla om att de måste vara transparenta i sin marknadsföring.

Jag menar att tiggeri bör hanteras på samma nivå som andra frågor som rör interaktionen mellan människor på allmän plats. Så länge man inte bryter mot generella lagar är det lämpligt att konflikter löses på en lokal nivå - eftersom problemet är lokalt och kan variera från plats till plats. Säger vi att tiggeri alltid och överallt ska vara tillåtet måste vi vara beredd på att tillåta beteenden som allvarligt kan störa besökare eller leda till att människor undviker vissa allmänna platser. Någonstans går en gräns för vad det går att acceptera.

Att be om hjälp är en mänsklig rättighet. Men i det här fallet handlar det om personer som rest till Sverige för att be om hjälp och som tyvärr ofta står under inflytande av kriminella. Att lägga vissa begränsningar på organiserat tiggeri är knappast det som utgör vattendelaren mellan en demokrati och en fasciststat.

Man ska vara försiktig med att inskränka rätten att be om hjälp. Vi ska inte göra som på 1800-talet och sätta personer som kommit på obestånd i en särskild gäldstuga tills de betalat sin skuld. Vi bör därför ha ett system för omfördelning och nödhjälp - som åtminstone omfattar dem som är stadigvarande bosatta i Sverige.

Frågan om man alltid och överallt ska ha rätt att gå fram till människor och be om pengar är en annan. Jag menar att det alltid måste göras avvägningar mellan enskildas integritet och möjlighet att freda sig i det offentliga, å den ena sidan, och rätten för andra att efterfråga ekonomisk hjälp, å den andra. Om nöden är så stor att de senare inte klarar sig annars får staten eller lokala myndigheter hitta andra vägar för att hjälpa, det är bland annat därför som vi har ett socialt trygghetssystem.

Så är jag upprörd över att Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast att kommuner kan förbjuda tiggeri? Nej, jag tror att det måste fungera på det sättet. Att vi för diskussionen i ett högt tonläge tror jag mer beror på att det är en laddad fråga som har anknytning till frågan om migration i stort. Det borde gå att hitta en samsyn om den här frågan - som i grunden handlar om hur vi reglerar samspelet mellan människor på allmän plats.

Följ @ekonomism på Twitter

• 2008
• 2009
• 2010
• 2011
• 2012
• 2013
• 2014
• 2015
• 2016
• 2017
• 2018
• 2019

Bläddra bland äldre blogginlägg.