Processen har ändå varit rätt rationell

Många - mig själv inkluderad - har förstås klagat över att politikerna inte förmår att komma överens om hur regeringen ska se ut. Men jag funderar på hur rättvist denna kritik egentligen är?

Givet vad politikerna lovat innan valet finns ju faktiskt ingen lösning som fungerar. Och jag tycker att man rätt systematiskt går igenom möjligheterna. Det kanske är orättvist att beskylla politikerna för att de göra det de sade innan valet?

För Vänsterpartiet lovade att kräva regeringsmedverkan. Centerpartiet lovade att inte sitta i samma regering som V. Även S lovade att göra något som inte är möjligt givet omständigheterna - alltså att bilda en vänsterregering.

Varför ska man bli upprörd eller förvånad över att resultatet blir det som det måste bli - rent spelteoretiskt?

Och Centerpartiet kan då välja mellan att bejaka en Allianslösning eller att rösta rött.

Jag tror att en allianslösning är mer sannolik än en S-ledd regering i nuläget. Vadslagningsbyråerna håller med.

Vägen dit har i så fall varit förvånansvärt rationell. Alternativ efter alternativ har prövats och förkastats. Till och med Magdalena Andersson bör inse det svåra i att både tvingas ha med V i regeringen och låta dom stå utanför.

Det går liksom bara i kvantfysiska verklighetsbeskrivningar. Ska inte dra in Schrödingers katt här - den metaforen är för sliten.

Problemen är dock inte slut här. C, M, L och Kd måste hantera en fientlig omgivning. För trots allt tal om att hålla ytterhögern borta är det inte sannolikt att S inte kommer att avstå från att samverka med Sd i enskilda budgetfrågor. I politiken är principer sådant som binder andra.

En ytterligare lösning finns också. Och den är stabil, men sannolikt längst ner på Moderaternas prioriteringslista. Det är ett regeringssamarbete mellan S och M. Det skulle fungera för S, men sannolikt erodera M.

Man kan också tänka sig en S+M+C-koalition. Det är det jag gissade på långt innan valet - och innan jag visste hur valresultatet skulle se ut. Problemet med den lösningen är att det helt skulle förändra Moderaterna självbild och partiets vänskapsband.

Är då inte Ulf Kristersson redan förbrukad nu, om han ställs inför en omröstning och förlorar. Men Andreas Norlen måste inte förbruka den tredje omröstningen på en kandidat som är chanslös. Naturligtvis vill Magdalena Andersson gärna att han gör det, men det finns inget skäl för honom att välja en väg som med större sannolikhet leder till extraval.

"Om Ulf Kristerssons uppdrag misslyckas så kommer jag att ta reda på om det vid den tidpunkten finns förutsättningar för en regeringsbildning på den rödgröna sidan innan jag utlyser en statsministeromröstning. Jag utgår fortfarande från begreppsparet sondering – votering, men det vore onekligen bra om regeringsbildningen kunde lösas inför den tredje omröstningen, så att vi om möjligt kan undvika den fjärde omröstningen och all den laddning och dramatik den skulle medföra. Men detta är senare frågor."

Då hamnar vi i en omröstning om Magdalena Andersson nu och en omröstning om Ulf Kristersson i den sista omgången. Jag säger inte att det blir så, men det finns en logik bakom att inte slösa bort omröstningar i onödan och Centerns besked har förändrat spelplanen.

Så den bästa gissningen är att Ulf chansar på att stjärnorna står rätt - om han får chansen - och att Sd och C på något sätt kan hantera sina stora meningsskiljaktigheter på ett vuxet sätt. Och jag tror att det är den lösningen som oddsen pekar på just nu.