Nvidiahistorien ger vissa Fermentavibbar

Kommer ni ihåg Fermentahistorien? Refaat El-Sayed köpte Fermenta av Astra 1981. Utgångspunkten var penicillintillverkning i Strängnäs, men genom förvärv och stora expansionsplaner växte berättelsen om ett svenskt bioteknikföretag med internationell potential fram. Aktien blev en småspararfavorit och El-Sayed en av näringslivets mest uppmärksammade personer. År 1985 utsågs han till Årets svensk.

Men sedan visade miljöaktivisten Björn Gillberg att Refaet el Sayed bluffat om sin doktorsexamen vid ett prestigefyllt amerikanskt universitet. Och korthuset började falla samman.

Historien är intressant, därför att det visar att den högsta ledningens tendens att runda regler ofta är ett förebud till andra problem.

När förtroendet är högt kan en stark företagsledare uppfattas som handlingskraftig, komplicerade affärer som innovativa och höga tillväxtmål som framsynta. När förtroendet skadas kan samma omständigheter ge upphov till frågor om personberoende, bristande insyn och alltför optimistiska antaganden.

Inga nya siffror behöver först ha tillkommit. Det som ändras är hur marknaden bedömer de uppgifter den redan har.

Mönstret med starka ledare och svaga företag återkommer. Minns ni SBB och hur en måttligt transparent bokföring och betydande ekonomiska hävstänger slutade i katastrof för aktieägarna? Och Northvolt, som länge kunde vifta bort problem och överoptimism - trots att det fanns kritiker som ekonomen Christian Sandström.

Men det handlar inte enbart om små svenska företag.

På ett rapportsamtal i april 2001 frågade analytikern Richard Grubman varför Enron inte presenterade sin balansräkning samtidigt som resultatet. Vd Jeffrey Skilling avslutade ordväxlingen med att kalla honom ”asshole”.

Det gällde alltså inte att Enron aldrig publicerade någon balansräkning, utan att den inte fanns tillgänglig vid resultatpresentationen. Skilling medgav senare ordvalet i ett kongressförhör och bad om ursäkt.

Att hålla balansen mellan auktoritetstro och kritiskt tänkande är svår - såväl i det personliga livet som i företagsvärlden. Är man som jag nära 60 år har man träffat på många som rundar de regler som finns uppsatta för en verksamhet. Att kunna tänka utanför boxen är en eftersträvansvärd egenskap hos entreprenörer, men baksidan kan vara att man tappar förmågan till konsekvensbedömning.

USA:s nuvarande president får betraktas som arketypen för denna personlighetstyp. Varje problem löses här och nu - utan tanke på att "lösningen" skulle kunna orsaka mer problem i framtiden. Förmågan att hantera ett problem här och nu kan stå i konflikt med förmågan att bedöma de slutliga konsekvenserna av agerandet.

Det finns också en biologisk sida av dessa skillnader. Studier har funnit samband mellan amygdalans volym och olika former av empati. I vissa undersökningar har mindre volym varit förknippad med lägre självskattad förmåga att förstå och känna med andra. Sambanden varierar mellan empatins olika delar, men de ger stöd för att skillnader i inlevelseförmåga också avspeglas i hjärnans struktur. Därifrån är steget däremot längre till att förklara varför någon verkar oberörd av kritik eller andras ogillande (Goerlich-Dobre m.fl., 2015; Arioli m.fl., 2025).

En annan möjlig mekanism gäller det episodiska minnet och vår förmåga att föreställa oss framtiden. När framtida situationer blir svårare att göra konkreta kan dagens vinster få ett övertag över morgondagens följder. Forskningen visar att människor ofta blir mer benägna att vänta på en större belöning när de föreställer sig en konkret framtida händelse. Det finns också studier där svagare episodiskt minne har varit förknippat med större kortsiktighet. Sambandet är inte entydigt, men det ger stöd för tanken att en mindre levande framtid under vissa omständigheter kan väga lättare i dagens beslut (Lempert m.fl., 2020a, 2020b; Rösch, Stramaccia och Benoit, 2022).

Problemet är att vi människor är flockdjur. Vi måste hela tiden väga risken med att ifrågasätta ledaren mot risken att ledaren leder oss alla mot undergången. Och det behöver gå ganska långt innan det för en vanlig flockmedlem ter sig optimalt att gå emot den person eller den grupp som sitter på makten över ditt liv och dina resurser.

Kanske är det därför vissa människor utvecklats till att bli närmast oberörda för vad "alla andra" tycker? Ett nutida exempel är Michael Burry - vars kritiska granskning av bolånehanteringen i USA skildras i filmen "The Big Short". Och kanske hade Galileo Galilei samma brist på insikt om det olämpliga i att gå emot konsensus om att solen kretsade kring jorden?

Att denna typ av ifrågasättare behövs visas av att deras insatser (när de haft rätt) ofta hyllas i populärkulturen. Men för varje Michael Burry finns tusentals rättshaverister som klarat sig sämre än de hade gjort om de bara bejakat den store ledarens visdom och slutat ställa obekväma frågor.