Bankerna tog våra pengar

Rubriken på blogginlägget är tillspetsad. Men har sin förklaring. Frågan jag vill besvara är nämligen vad som hände med Sveriges tillväxt efter Covid. Varför har svensk ekonomi nästan inte alls vuxit sedan 2020?

Regeringen och i någon mån regeringens analysinstitut Konjunkturinstitutet tror att det beror på att Sverige befinner sig i lågkonjunktur. Men om så vore - hur kommer det sig att arbetsmarknaden ännu är stark, att sysselsättningen ligger på en historiskt hög nivå och att arbetslösheten stigit måttligt sedan bottennivån 2022?

Något stämmer inte med den klassiska definitionen av begreppet "lågkonjunktur". Samtidigt är det otvetydigt så att BNP utvecklats mycket svagt de senaste fem åren.

Förklaringen till denna stagnation är intressant och beror på att hushållen har transfererat en stor del av sin inkomst till bankerna. När bostadsräntan steg från 1,2 procent till 4,5 procent försvann en stor del av hushållens disponibla inkomst. Men intressant nog gick pengarna inte till ökat sparande. Däremot ökade räntebetalningarna från 3,5 procent av disponibel inkomst till sju procent.

Räntebetalningar räknas inte som sparande, men heller inte som konsumtion. Det är en transferering från hushållen till bankerna. Trots att hushållen alltså inte drastiskt ökat sitt sparande har man därmed mindre pengar att använda till konsumtion eller sparande.

BNP kan mätas antingen från utgiftssidan eller inkomstsidan. Mäter man från utgiftssidan är bruttonationalprodukten enligt Paul Samuelsons definition: Y=C+I+G+X-M

Y=BNP, C=konsumtion, I=investeringar, G=offentlig konsumtion, X=export, M=import

När hushållen transfererar pengar till bankerna kan de inte använda dessa resurser till privat konsumtion. Hushållen tappar med andra ord en stor del av sitt konsumtionsutrymme.

Men pengarna försvinner inte. Räntebetalningarna hamnar exempelvis hos Swedbank. Men till skillnad från hushållen konsumerar Swedbank inte intäkterna - däremot kan man investera i nya lokaler eller nya datorer och pengarna dyker i så fall upp i det som kallas "I" ovan. Alltså investeringar.

Om banken inte investerar pengarna kommer de en dag att komma aktieägarna tillgodo i form av utdelningar. Men detta kan ske med viss fördröjning. 

Om banken varken delar ut pengarna, investerar eller delar ut kommer inbetalningarna att resultera i högre aktiekurser för banken. I Sverige, där bostadslånen utgör 90 procent av BNP och räntorna är rörliga, blir effekten stor. Sannolikt räcker transfereringen från hushållen till banken för att förklara att BNP realt förblivit på samma nivå under nästan fem år. Pengarna syns dock i bankernas aktiekurser och eftersom en del banker har utländska ägare läcker en del av pengarna utomlands.

Mellan 2018 och 2025 har finansaktier (inklusive banker) stigit med närmare 70 procent i snitt. Även om bankernas kostnader för upplåning också stiger kvarstår en betydande räntemarginal. Så man tjänar bra med pengar på den stigande räntan.

Vill man hårdra saken kan man säga att hushållens pengar huvudsakligen dyker upp i bankernas stigande aktiekurser. Och eftersom de varken konsumeras eller investeras dyker de inte upp i BNP.

Men en dag kommer pengarna förstås att återföras i kretsloppet. Det kan ske i Sverige eller utomlands, lite beroende på var ägarna till bankerna och finansinstituten väljer att konsumera sina pengar.

Och någon större permanent effekt på BNP får de stigande räntorna inte, även om högre realräntor kan leda till mindre privata investeringar och så kallad "crowding-out". BNP kommer med tiden att återgå till sin tidigare bana. Det blir en dipp som av somliga tolkas som en konjunktursvacka, men som i praktiken snarare är en bokföringsteknisk manöver och en transferering mellan olika aktörer - det vill säga från hushållen till bankerna.