En mikroekonomisk bas för Kondratievcykeln

Den ryske ekonomen Nikolai Dmitriyevich Kondratiev noterade att ekonomin ofta rör sig i långa cykler. Teorin har - till skillnad från många andra teorier - egentligen aldrig fått en mikroekonomisk bas. Devezas & Corredine (2001) framför hypotesen att cyklerna kan ha en biologisk eller kognitiv förklaring. Den mänskliga hjärnan är adaptiv till sin natur och kollektiva förskjutningar av fokus i politiska diskussioner kan därför leda till reala ekonomiska konsekvenser.

En kanske ännu mer naturlig förklaring är att kollektiva beslut förklarar dessa långa cykler. Genom att väva samman element av Public Choice-skolan med Kondratievs ursprungliga observation kan man identifiera olika punkter i cykeln.

En enkel modell kan utgå från tendensen för politiker att låna resurser från framtida generationer. Vi kan tänka oss att politiker har två mål. För det första vill man ha stabila ekonomiska förhållanden och ett stabilt penningvärde. Å andra sidan vill man kunna erbjuda medborgarna fler offentliga tjänster, utan att samtidigt behöva höja skatterna.

Politikerna antas ha två policyparametrar som de kan välja mellan. Låt oss se det som spakar med vilka man styr ekonomin.

1) Budgetunderskott

2) Inflation

Det första brukar även kallas "finanspolitik" medan det andra kallas "penningpolitik".

Landets ekonomi kan samtidigt befinna sig i olika tillstånd. Ekonomin kan vara lågt eller högt skuldsatt. Samtidigt kan inflationen vara låg eller hög.

Låt oss börja med situationen där landet har låg statsskuld och hög inflation. Vi kallar detta punkt A. Eftersom nyttan av inflationen i detta läge är begränsad, då det inte finns någon hög statsskuld att inflatera bort, är det förenat med politiska fördelar att ta ner inflationen. Detta kan man göra med en hög styrränta, som i sin tur ökar trovärdigheten för den ekonomiska politiken och leder till lägre upplåningskostnader. Det finns med andra ord en politisk bias mot en stram penningpolitik.

Om politiken fullföljs kan landet med tiden befinna sig i punkt B i figuren ovan. Inflationen är då låg samtidigt som statsskulden är låg. Att komma tid kan dock ta tid, kanske så mycket som 10-20 år.

När man väl befinner sig i punkt B kan landet med fördel underskottsfinansiera offentliga utgifter. Trovärdigt låg inflation leder till låga räntor och låga upplåningskostnader. Att låna för att infria löften till medborgarna blir mer förmånligt än att höja skatten.

Med tiden får en sådan politik givetvis negativa konsekvenser. Stora budgetunderskott staplas på varandra och leder med tiden till en stor statsskuld. Landet befinner sig då i punkt C i figuren. Hade man i ursprungsläget god trovärdighet kan mycket av skulden vara upplånad på 10-30 år eller ännu mer, vilket gör att effekten av stigande räntor kommer successivt.

En stor statsskuld kombinerat med låg inflation ger med tiden förändrade drivkrafter. Genom att sänka styrräntan kan man finansiera räntebetalningarna på den befintliga skulden. Länder som belånat sig mycket tenderar att hellre låna kort, eftersom marknaden förväntar sig att hög inflation med tiden kommer att gröpa ur värdet på lån som ska återbetalas och därför enbart erbjuder staten i fråga mycket hög ränta på långa lån.

Med tiden kommer en hög inflation dock att gröpa ur statsskuldens reala värde i relation till BNP. Vi är då tillbaka i punkt A, alltså ett läge med hög inflation, men låg statsskuld.

Detta gör Kondratievcykeln komplett. Om den är 60 år eller inte får nog anses bero på slumpen, men eftersom den omfattar stora delar av den moderna ekonomins historia kommer den att bli väldigt svår att testa empiriskt. Och eftersom cykeln omfattar den större delen av den industrialiserade världen finns det i princip bara en observation.

Men låt inte detta hindra oss att studera den ledande ekonomin i den industrialiserade världen, det vill säga USA. 

För att hitta den förra observationen där budgetunderskottet i USA steg rejält måste vi gå tillbaka till andra världskriget, alltså 1939-45. Mellan 1942 och 1946 steg statsskulden från 45 procent av BNP till 120. Upplåningskostnaden var 2,5 procent nominellt. I diagrammet kan vi se det som en rörelse från punkt B till punkt C.

Nästa episod är 1946 till 1986. I snitt var inflationen under denna period fem procent, med några rejäla toppar under 1970-talet. Räntan på tioåriga statsobligationer steg successivt för att 1982 nå sitt maximum - femton procent. Men samtidigt urholkade inflationen statsskulden, som föll från 120 procent 1946 till 32 procent år 1982. I vårt diagram motsvarar 1982 punkt A, alltså hög inflation och låg statsskuld.

Att jag väljer 1982 är ingen slump, eftersom Federal Reserves legendariska ordförande Paul Volcker tillträdde 1979. År 1982 hade hans extrema penningpolitik fått avsedd effekt - med hög arbetslöshet och sjunkande inflation. Budgetunderskottet hade ännu inte börjat sjunka - det skulle dröja till slutet av 1980-talet, då den ekonomiska återhämtningen ledde till starkare statsfinanser.

USA uppnådde faktiskt budgetöverskott mellan 1998 och 2001, vilket är unikt i modern tid. Det visar också hur prioriterad frågan om statsfinanserna var för den tidens politiker. Statsskuldsklockan i USA, som visar landets ständigt ökande statsskuld, installerades första gången på Times Square i New York City år 1989. Den skapades av fastighetsutvecklaren Seymour Durst för att öka medvetenheten om den växande statsskulden och dess potentiella konsekvenser.

Trots goda finanser mot slutet av 1990-talet var diskussionen om budgetunderskotten dock livlig. Men tiderna skulle förändras. Den sista tidpunkt då den amerikanska statsskulden kan betraktas som "låg" är antagligen år 2007. Då uppgick skulden till 60 procent av BNP och tioårsräntan fyra procent. Vi kan säga att vi befann oss vid punkt B i diagrammet.

Nu närmar vi oss vår egen tid. Efter finanskrisen 2008 tycks de politiska hämningarna släppt helt vad avser underskottsfinansiering. Den nya generationen politiker hade helt enkelt aldrig upplevt femton procents ränta, skyhög arbetslöshet och pengar som tappar värde. Deras värld bestod av stabil ekonomi, låg ränta och obegränsade lånemöjligheter för såväl privata som offentliga aktörer.

Mellan 2008 och 2024 stiger statsskulden från 60 procent till 120 procent av BNP. Att politikerna accepterade underskott under finanskrisen är en sak. Mer anmärkningsvärt är att underskottet närmar sig tio procent i goda tider. Arbetslösheten i USA är låg och börsen står på all-time-high.

Sett i Kondratieffcykelns perspektiv är vi tillbaka i punkt C, men har ännu inte nått punkt D. Marknaderna börjar dock sakta men säkert förstå vartåt det barkar och ser att den politiska kraft som kunde (borde) sätta stopp för underskottsfinansieringen lyser med sin frånvaro. Har budgetunderskottet ens varit uppe till diskussion i valrörelsen?

Detta om USA. Problemet är att Kondratievcykeln inte enbart omfattar USA. Kapitalmarknaderna är globala, vilket innebär att höga räntor i USA innebär höga räntor i Sverige. Om USA måste betala dyrt för kapital (lån) så måste även Sverige göra det.

Och även om Sverige har goda statsfinanser och låg statsskuld är vård privata sektor svårt skuldsatt. Den ickefinansiella sektorns skulder uppgår till 150 procent av BNP (95 procent om man undantar koncerninterna lån). Hushållens lån uppgår till 95 procent av BNP, vilket är mycket i historiskt perspektiv och vid internationella jämförelser.

Om USA riskerar statsfinansiella problem och inflation så riskerar Sverige att drabbas av problem i den privata sektorn. Alltför många hushåll och företag har lånat alltför mycket.

Kondratievcykeln har därför direkta konsekvenser även utanför USA - precis som dollarförstärkningen utlöste den så kallade Asienkrisen 1997 kan drastiska ränteuppgångar i USA orsaka kris i länder där antingen staten eller privat sektor lånat lite för mycket. Vi bör förbereda oss på detta.