Den hälsosamme ekonomisten

Varför går politikerna över ån efter vatten?

Läser om Moderaternas förslag om bidragsbegränsningar på DN-debatt. Mycket är bra, men en del innebär också att man går över ån efter vatten. Varför ska regeringen införa ett bidragstak när den själv varje år redan fattar beslut om hur höga bidragen ska vara? På Socialstyrelsens hemsida framgår hur mycket kommunerna bör betala ut till hushåll som inte har egen försörjning. Där kan man räkna samman alla bidrag och komma fram till att normen motsvarar 17 430 kronor innan hyran är betald.

Som jag konstaterat tidigare kan hyran maximalt uppgå till 15 000 kronor för en trebarnsfamilj. Med bidragstaket skulle hyran inte kunna uppgå till mer än 10 000.

Moderaterna skriver vidare att:

"Lägger man på barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd och flerbarnstillägg utöver försörjningsstöd kan en trebarnsfamilj sammanlagt få bidrag på knappt 28 000 kronor i månaden. Då blir det svårt att hitta ett första jobb som ger mer betalt. Än mer absurt är att familjens nettoinkomst kan minska om en i familjen börjar arbeta exempelvis deltid."

Det man då missar, menar jag, är att det är stor skillnad mellan de marginaleffekter som de olika bidragen ger upphov till. Försörjningsstödet räknas av med 100 procent mot arbetsinkomsten, vilket gör att det inte lönar sig att arbeta. Barnbidraget, däremot, räknas inte av alls.

Alliansen höjde faktiskt riksnormen med mer än den sedvanliga inflationsuppräkningen och jag skulle tro att skälet var att man ville minska barnfattigdomen. Så om man nu har bestämt sig för att familjer ska ha en viss miniminivå att leva på, vilket man har gjort om man inte vill röra riksnormen, har det oerhört stor betydelse vilken typ av bidrag som familjerna får. Man kan antingen ge familjerna bidrag som inte räknas av mot arbetsinkomsten eller också kan man ge dom bidrag som räknas av mot arbetsinkomsten. Givet att man inte vill sänka riksnormen har man egentligen bara valet mellan att betala ut bidrag som räknas av mot arbetsinkomster eller bidrag som inte räknas av.

Att erbjuda bidrag som inte räknas av mot arbetsinkomsten är dyrare för staten än att erbjuda selektiva bidrag som räknas av. Frågan är om det är dyrare för samhället i sin helhet om man därigenom kan undvika att familjer hamnar i en bidragsfälla?

Att höja barnbidraget till samma nivå som riksnormen kostar ungefär 60 miljarder kronor. Det motsvarar 1,5 procent av BNP. Fördelen är att man i stor utsträckning slipper betala ut bidrag som skapar höga marginaleffekter. 

För en nationalekonom är knäckfrågan - är dödviktskostnaden för de skattehöjningar som måste vidtas för att höja barnbidraget mer betydelsefulla än de negativa effekterna av försörjningsstödet?

Svaret på den frågan är att det beror på hur många som befinner sig i bidragsfällan. Om det är tillräckligt många familjer som drabbas av de stora marginaleffekter som uppstår när inkomstprövade bidrag betalas ut är det mer lämpligt att ha generella bidrag. Om det bara är några få kan det däremot vara en acceptabel kostnad.

Slutsatsen blir något kontraintuitiv - att om man har ett golv för minsta acceptabla levnadsstandard måste man vara mer generös med bidragen när det är många som faller under golvet än om det bara är några få. Skälet är att man annars gör golvet till ett tak.

Om vi ska kunna hantera ett väldigt stort inflöde av människor med låg produktivitet måste vi alltså göra bidragssystemet mer generöst och mindre kopplat till arbetsinkomster. Ryggmärgsreflexen hos politiker som kämpar med en budgetrestriktion är dock att gå i motsatt riktning. När bidragssystemen stressas försöker man göra dessa mer inkomstprövade än tidigare.

Det politikerna måste förstå är att det inte går att uppnå tre mål med två medel. Politikerna försöker:

1) Minska barnfattigdomen.

2) Minska bidragsberoendet.

3) Öka drivkrafterna för att arbeta.

Som verktyg har man två parametrar:

1) Minsta acceptabla levnadsstandard.

2) Avräkningen av bidrag mot arbetsinkomster.

Vill man uppnå två av målen måste man släppa det tredje. Frågan är bara vilket som är lämpligast att överge?

Mitt personliga tips är att man satsar allt på (3) och fördelar bördan på punkt (1) och (2). Politikerna måste alltså acceptera något mer barnfattigdom och större bidragsutbetalningar för att eliminera bidragsfällorna. Då kan man med tiden också få människor att röra sig från bidragsberoende till arbete. Gör man på något annat sätt är risken stor att man skapar en negativ spiral som på sikt förvärrar problemet.

Kommentarer