Den hälsosamme ekonomisten

Våra uppfattningar påverkar vår verklighetsuppfattning

DN-debatt i dag är intressant. Där presenterar några forskare från Linköping ett försök där de låtit personer med olika grunduppfattning i en samhällsfråga bedöma fakta. Syftet är att belägga en misstanke som vi nog alla har - att sakpolitiska grunduppfattningar påverkar vår världsbild.

Det finns givetvis många olika skäl att uttrycka en viss uppfattning om ett sakförhållande. Ett skäl kan vara att man vill övertyga andra och få dom på sin sida. Men ställer man frågan i en enkät borde detta motiv vara mindre viktigt. Det finns inget skäl att medvetet ljuga i en enkät - för det finns ju ingen att övertyga, bara en forskare som med all säkerhet inte låter sig påverkas av just ditt svar.

Forskarna - som använder den emotionellt laddade frågan om hur många som bör få flytta till Sverige som exempel - konstaterar att grunduppfattningen tycks påverka verklighetsuppfattningen. Och det verkar inte som invandringsmotståndare befinner sig längre från sanningen är invandringspositiva. Båda grupperna tycks förvrida fakta lite åt sitt eget håll.

Personligen är jag alltid mån om att vid analysen av en fråga försöka eliminera effekten av mina egna förutfattade meningar. Jag litar faktiskt inte ens på mig själv, utan utgår från att jag behandlar fakta som stödjer respektive talar emot min grunduppfattning olika. Det finns olika sätt att minska denna bias, den viktigaste är att åtminstone lyssna på vad motståndarna har att säga. 

Jag har omprövat många uppfattningar på detta sätt. Den kanske viktigaste omprövningen handlar om att vi alla kan och bör försörja oss själva. Evidensen för att ett samhälle där vi ställer krav på full självförsörjning blir öppet och liberalt är närmast obefintlig. Risken är tvärtom stor att ett samhälle helt utan transfereringar utvecklas till ett klansamhälle.

På ett annat område har jag blivit mer libertariansk. För 30 år sedan var jag djupt skeptisk till att låta alla bestämma över sina liv - jag trodde, precis som de flesta, att de som har det sämst ekonomiskt bara måste utsättas för starkare ekonomiska incitament och paternalism för att förbättra sitt leverne.

Det tror jag inte längre. Naturligtvis finns det en liten subgrupp som inte förstår sitt eget bästa, men i övrigt tror jag att människan är bra på att anpassa sig och att det behövs rätt lite av pekpinnar och styrning för att skapa det goda livet. Att förbjuda droger som hash och marijuana är i allmänhet kontraproduktivt - jag utesluter dock inte allmänt hållna regleringar av droger. 

Principen om att människor som lämnas en stor frihet att forma sina egna liv lever bättre än de som styrs upp av byråkrater håller i allmänhet - till skillnad från principen om att alla bör kunna försörja sig själva. Det kan till och med vara så att dessa båda libertarianska principer är oförenliga. Till och med outbildade människor i fattiga länder har förmågan att skapa goda liv - bara de ges materiella och ekonomiska förutsättningar för att göra det. 

Men varför är då uppfattningen att ett samhälle där alla tvingas försörja sig själva utvecklas till ett bättre samhälle än ett där det finns en grundläggande och generell omfördelning så spridd? Jag tror vi måste gå tillbaka till forskarna från Linköpings universitet eller varför inte till samhällsfilosofen Friedrich Hayek som i sin sista bok "Det stora misstaget" pekade på att moralen som präglar det lilla slutna samhället - med 100 personer eller så - inte nödvändigtvis är den bästa för det öppna samhället, med tio miljarder människor.

Tillhör man den rikare delen av befolkningen i ett land eller för den delen i världen *vill* man tro att man har gjort sig förtjänt av sin position. Då är det logiskt att försvara äganderätten, även när den kommer i konflikt med målet om ett öppet samhälle. 

Läser vi Hayek kan vi notera att han primärt försvarar *förutsägbarheten* snarare än specifika institutioner. Visar det sig att äganderätten inte skapar välstånd kommer den med tiden att förkastas och ersättas med exempelvis kollektivt ägande. Försvaret av äganderätten är instrumentellt och baserat på empiriska observationer. Förutsägbarheten som äganderätten skapar leder till att människor får möjlighet att skapa sig en god tillvaro. Hayek kritiserar också *scientismen*, att samhället framgångsrikt kan utvärderas och förbättras med naturvetenskapliga metoder. Märk dock att bättre information säkert kan göra de beslut som människor sedan fattar mer underbyggda.

Den bias som förekommer i migrationsfrågan har sin motsvarighet i den eviga konflikten mellan höger och vänster. Jag använder höger och vänster här för att peka på att den libertarianism som ofta uppfattas som den utrerade motpolen till vänsterideologierna faktiskt aldrig tagit rejält med mark - vare sig inom högern eller vänstern.

Skälet är att vare sig högern eller vänstern är ideologiskt rena. Högern är smittad av klassintressen och man motsätter sig policyförändringar som riskerar att rubba den besuttna klassens privilegier. På samma sätt är det med vänstern. Vänstern vill å ena sidan förbättra förutsättningarna för arbetarklassen och avskaffa klassbaserade privilegier. Å andra sidan agerar vänstern som ett särintresse som förespråkar löntagarfonder och höjda minimilöner.

En del av högerns argumentation är evidensbaserad och bygger på libertarianska principer, den andra delen är ett renodlat klassintresse. En del av vänsterns argumentation är likaså evidensbaserad, medan den andra delen bygger på renodlat klassintresse.

Mellan dessa delvis klassbaserade ställningstaganden finns en delmängd av uppfattningar som ibland framförs av högern, ibland av vänstern. Till största delen är dessa uppfattningar libertarianska eller socialliberala. Att en position kan intas av såväl besuttna som egendomslösa är ett tecken på att uppfattningen bygger på ett principiellt resonemang, snarare än ett klassintresse.

Sällan uppskattar högern eller vänstern att man påpekar att de åsikter som de försöker klä i ideologisk och vetenskaplig skrud vare sig är renläriga eller evidensbaserade. Polarisering kan närmast definieras som en samhällssituation där delmängden av förslag som kan accepteras av både höger och vänster är närmast obefintlig.

Det kanske största problemet med en sådan situation är nog inte att både höger och vänster framför förslag som är genuint dåliga för samhället i sin helhet. Det största problemet är att ingen framför och diskuterar den delmängd av förslag som över tid kan gynna både vänstern och högern.

Forskarna vid Linköpings universitet har påvisat vidden av detta problem. Det finns gott om vetenskaplig evidens för att politikerna bör lägga sig mindre i enskilda människors liv och att de bör formulera generella principer som gäller oberoende av klasstillhörighet eller inkomst. Men om de politiska motståndarna inte kan enas om hur verkligheten är beskaffad blir det svårt att ens hitta förslagen som ligger i den delmängd som förenar dem.

Än värre är det att ingen ens kommer att leta efter dessa förslag. Ingen kommer att ifrågasätta subventionerna av utbildning, eftersom ingen har intresse av att hitta fakta som talar emot just deras egna kelgrisar. Det är ovanligt att någon likt Bryan Caplan ifrågasätter samhällsnyttan av högre utbildning eller av utbildningssatsningar i stort.

Det är likaså ovanligt att någon ifrågasätter den svenska familjepolitiken och den paternalism och styrning som präglar denna. Varken höger eller vänster har något att tjäna på att deras egna favorituppfattningar smulas sönder.

Alla talar om invandringens effekter på den svenska befolkningen. Men ingen är intresserad av att räkna på samhällsnyttan för dem som flyttar hit - de ingår liksom inte i ekvationen. Som någon påpekade - att avskaffa gränserna i världen är sannolikt den samhällsekonomiskt mest motiverade åtgärden av alla då välfärdsökningen för dem som får möjlighet att flytta till ett bättre fungerande land motsvarar "trillion dollar bills on the sidewalk".

Konservativt lagda libertarianer tar gärna avstånd från socialliberalismen och menar att socialliberalerna gör avsteg från den rätta läran. Personligen tycker jag att stor skepsis även bör riktas mot dem som klär klassintressen i libertariansk skrud. Visst görs det oerhört många avsteg från principer inom det som vi kallar socialliberalism. Men i det idekomplex som libertarianismen utgör finns det möjlighet att betona olika delar och ofta finns det motstridiga intressen. 

I mångt och mycket är dock både libertarianismen och socialliberalismen ideologier som vill frigöra individen från godtyckliga ingripanden från överheten. Rule of Law, förutsägbarhet när det gäller skatter och avgifter och ickepaternalism är några principer som enligt min mening bör prägla politiken. Men innan vi kommer dit måste vi försöka enas om hur världen ser ut och hur den skulle kunna se ut.

Ett nyårslöfte - som jag hoppas att många fler än jag kan avge - är därför att inte enbart försöka bekräfta sina egna förutfattade meningar. Vi lovar att försöka hitta sanningen i stället.

Kommentarer