Sverige är mycket rikare än vi tror
John Maynard Keynes sade en gång:
“Practical men who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influence, are usually the slaves of some defunct economist."
Det är ett av ekonomens klassiska citat. Konstaterandet är inte mindre sant i dag. Tankespökena lever och paradigmen består - trots att verkligheten ständigt motbevisar teorierna.
En av de mer kostsamma missuppfattningarna är att staten kan vara skyldig sig själv pengar. Det går nämligen inte, hur man än räknar. Inte ens om man hittar på delar av staten och kallar dessa för "regering" och "centralbank" kan staten på samma gång vara borgenär och gäldenär.
Det positiva med detta konstaterande är att Sverige som land är mycket rikare än vi tror. I politiken cirkulerar den officiella siffran på statsskulden på 36 procent och överskottsmålet på en procent av BNP. Orsaken till att vi har ett överskott är för att kunna möta demografiska utmaningar - som när den stora 40-talistgenerationen blir det man i byråkratisvenskan kallar "äldre-äldre".
För att förstå vårt räknefel kan det vara lämpligt att studera Japan - ett land som till skillnad från Sverige har en mycket stor statsskuld. Faktum är att skulden är så stor som 236 procent av landets BNP. Men ändå går inte Japan i konkurs.
Till att börja med kan vi konstatera att den japanska staten har stora tillgångar. Nettoskulden enligt Internationella valutafondens definition är lägre - 154 procent av BNP. Men det mest intressanta är att landets centralbank äger en allt större del av Japans statsskuld. År 2007 ägde Bank of Japan (BOJ) statsobligationer till ett värde av 1 000 miljarder dollar. År 2020 beräknas BOJ äga obligationer till ett värde av 5 500 miljarder dollar. Detta kan sättas i relation till att landets bruttonationalprodukt uppgår till 4 840 miljarder dollar. Centralbanken äger alltså skulder för mer än BNP.
Vi återvänder till frågan ovan: Kan en stat vara skyldig sig själv pengar? Om vi accepterar att svaret på den frågan är NEJ tvingas vi också konstatera att Japans statsskuld är mindre än USA:s och att den kommer att vara helt borta om tio år - om BOJ fortsätter att köpa statsobligationer.
Det kan tyckas märkligt att ett lands statsskuld bara kan försvinna i tomma intet. Japan kan - som ekonomen Joseph Stiglitz påpekat - antingen utfärda eviga statsobligationer eller helt enkelt skriva av skulden till sig själv. Då är skulden borta på riktigt och för evigt.
Japan är ett specialfall. Den extrema skulden kan härledas till tidigare omfattande skuldsättning i den privata sektorn. Efter finanskrisen 1929 var kraschen i Japan på 1980-talet den största finansiella katastrofen någonsin. Inget annat utvecklat land har gått igenom en så omfattande bankkris, med efterföljande statliga stödpaket. Men den ger ändå viss vägledning för andra länder - som Sverige. Exemplet Japan visar att statsskulden i vissa fall är ett tankespöke.
Kriterierna för detta är dock strikta. Det krävs att ett land befinner sig i en likviditetsfälla, som Japan gjort sedan krisen på 1980-talet. Med likviditetsfälla avses att traditionella penningpolitiska instrument är uttömda och att centralbanken därför tvingas använda otraditionella instrument - det vi kallar för kvantitativa lättnader.
När ett land tagit steget från traditionell till otraditionell penningpolitik har en gräns passerats. Man har då i praktiken finansierat statens utgifter genom att trycka pengar. Det enda som återstår är att erkänna att det är just detta man har gjort och det är här tankespökena kommer in. Varken politiker eller nationalekonomer är speciellt pigga på att överge tanken om att statens utgifter ska vara i balans över en konjunkturcykel.
Det finns goda skäl till att denna princip etablerats. Politiker är kortsiktiga varelser och om de får tag på pengar så spenderar de gärna dessa så snabbt som möjligt - exempelvis på höghastighetsbanor i ett av världens mer glesbefolkade länder. Problemet är att ett strikt vidmakthållande av restriktionen i kombination med en expansiv penningpolitik (nollränta) med nödvändighet leder till finansiella bubblor. Sättet på vilket staten pressar ut pengar har - som ekonomen Ludwig von Mises påpekade redan innan Keynes - stor betydelse. Nationen står därför inför ett antal val:
1) Att låta skuldsättningen i den privata sektorn explodera och sedan sopa ihop resterna av ekonomin när allt havererar (den japanska modellen). Det enda vi behöver göra för att åstadkomma detta är att fortsätta skicka ut pengar genom det finansiella systemet.
2) Att låta staten absorbera skulderna, innan allt havererar, genom att överge överskottsmålet.
3) Att pressa ut pengar i ekonomin genom att sätta in dem på enskilda individers bankkonton (det som brukar kallas "helikopterpengar").
Det första alternativet är det som kommer att inträffa om vi låter utvecklingen fortsätta som hittills. Det är också det sämsta alternativet, då finansiella bubblor orsakar oerhörda skador för företag och individer. Japan har än i dag zombieföretag och banker - ett arv från den stora finansbubblan på 1980-talet.
Det andra alternativet är det politiskt lättaste att genomföra. Det handlar om att staten med ett pennstreck avskaffar målet om överskott i statsfinanserna. Målet kan sedan återinföras om och när Sverige lämnar likviditetsfällan. Det bör betonas att det inte är säkert att vi någonsin gör det, då svag demografi kan leda till krympande BNP under överskådlig tid.
Det tredje alternativet är det tekniskt mest intressanta, men förutsätter antagligen att Riksbanken inför sin föreslagna e-krona och att bankväsendet som vi känner det i dag avvecklas. Det är möjligt att så kommer att ske i vilket fall som helst, men antagligen inte inom de närmaste fem åren.
I realiteten är det alltså alternativ 2 som står till buds - om vi nu inte är självplågare. Återstår frågan om hur vi ska gå tillväga när vi överger överskottsmålet?
Mitt förslag är att använda Trumpmodellen - och genomföra ofinansierade och permanenta skattesänkningar på ungefär tre procent av BNP. Vilka skatter som bör sänkas och hur har jag utvecklat tidigare - det kan ni läsa om här. Jag bedömer att Sverige har ett utrymme på tre procentenheter av BNP för ofinansierade skattesänkningar och om vi inte utnyttjar det finns en påtaglig risk att vi förr eller senare drabbas av en finansiell bubbla av samma typ som Japans på 1980-talet.
Kommentarer