Kolchos är inte lösningen
Historieprofessorn Arne Jarrick för i en debattartikel i DN fram ett antal tankar som mynnar ut i att gemenskaper bör vara tvingande för att leda till bästa möjliga resultat. Om medlemmarna i en gemenskap bara kan hoppa in och ut ur denna gemenskap hur som helst blir konsekvensen en allmän degenerering.
Han exemplifierar med skolan och menar att om de resursstarka föräldrarna var kvar och hade möjlighet att protestera mot försämringarna så skulle saker och ting kanske lösa sig. Möjligheten att välja bort en skola leder därmed till att skolan blir sämre, vilket i sin tur gör att Sverige tappar placeringar i PISA.
Ett problem med det resonemanget är att skolan tidigare var segregerad efter bostadsområden - inte efter föräldrarnas preferenser om skolor. Valet av skola var därmed en del av ett större paket. Föräldrarna kunde välja bort både skola, grannar och allmän social miljö genom att flytta.
Det kostade dessutom pengar att flytta. Att byta skola kräver i dag planering och kunskap. Men förr krävde skolbytet såväl planering som kunskap och dessutom massor av pengar. Det var inte bara att flytta från Hallunda till lyxvillorna på Solsidan. Så att återgå till det gamla systemet vore inte bara att kräva av föräldrarna att de är smarta för att barnen ska hamna i "rätt" skola - de måste dessutom vara rika.
Det är möjligt att en återgång till ett mer inkomstrelaterat skolval skulle minska kunskapssegregeringen. Barn till rika föräldrar är ju inte alltid smarta, titta bara på hur man hanterar strykjärn på Lundsbergs Internatskola. Min poäng är dock att en övergång från ett system där enbart intelligens är avgörande till ett system där både intelligens och pengar avgör var barnen kan gå i skolan inte nödvändigtvis gör så stor skillnad.
Men även om man nu bortser från denna lite felaktiga beskrivning av de alternativ som står till buds - vore det bra att eliminera exit och att bara behålla voice? Ja, vi har ju bara ett riktigt stort experiment på det området - Sovjetunionen. Där ersatte man marknadens dynamik och möjligheten att rösta med fötterna med olika kommittéer och tvingade i allt väsentligt fram en voiceprocess. Jordbruket drevs som kollektiv - kolchoser - eller statliga sovchoser.
I dag är erfarenheterna från den sovjetiska planekonomin i huvudsak negativa. Mänskliga och ekonomiska resurser förslösades och möjligheten till tekniska framsteg försattes. Det som tycks ha präglat sovjetekonomin, och som västliga observatörer gjort sig lustiga över, är ett extremt fokus på produktionsmål. En traktor, en traktor, en traktor till, ett år i Gulag.
Målen uppnåddes dock, vilket vi vet så här i efterhand, ofta genom fusk och suboptimering. På något sätt tappade man i dessa stelbenta organisationer förmågan att göra saker som hade ett värde för medborgarna. Men skolan är kanske annorlunda? Vissa saker är marknaden kanske bra på, medan andra saker hanteras effektivare i en organisation där exit inte är möjlig?
Det är en hypotes som går att testa. Om den är korrekt borde föräldrarnas engagemang i skolorna vara större i skolor där det inte finns alternativ än i skolor där det är möjligt att välja alternativ. Fast jag tvivlar på att hypotesen är korrekt. Rätt mycket talar faktiskt för att det förhåller sig tvärtom - att föräldrar som använder voice också ofta använder exit. Och rent teoretiskt finns det skäl att utgå från att skolor som potentiellt kan förlora elever också blir mer intresserade av att fortlöpande ha en dialog för att se hur de kan bli bättre.
Det är naturligtvis intressant att ställa upp hypoteser för att förklara fallet i PISA. Jarrick skriver själv att: "Vad jag här har sagt är bara ett förslag på förklaring. Det skulle behövas systematisk forskning för att ta reda på om det ligger något i den."
Och det kan jag hålla med om. Men visst är det lite märkligt att så många debattörer ställer upp hypotesen om att det fria skolvalet på något outgrundligt sätt skulle ha sänkt svenskt skolväsende. Hypoteser är förstås hypoteser, men för att de ska kunna tas på allvar måste det finnas en plausibel koppling mellan ökad individualisering och sämre resultat.
En alternativ hypotes vore att den ökade jämlikheten leder till att insatserna är lägre och att eleverna och familjerna inte behöver ägna lika mycket tid åt studier för att vinna framgång - att det på något sätt finns en konflikt mellan att utveckla det sociala kapitalet och att utveckla det intellektuella. Det är en hypotes som ter sig minst lika plausibel som att PISA skulle kunna kopplas till valfrihet. Men av något skäl ser vi sällan debattörer på vänsterkanten framföra denna.
Jag är dock skeptisk till både dessa hypoteser. Försämringen har gått för snabbt för att det bara skulle kunna röra sig om en del av större samhällsförändringar. Jag tror därför mer på en tredje hypotes, som jag utvecklat tidigare.
Kommentarer