Den hälsosamme ekonomisten

Visst gör det ont när planekonomin brister

Svenska skolan är på väg utför. Sverige är ett land som normalt lyckas väl med att organisera och dirigera byråkratiska organisationer. Svensk sjukvården tillhör - trots dåliga förutsättningar - de bästa i världen. Vår statsförvaltning tillhör de minst korrumperade. Universiteten håller åtminstone en hyfsad kvalitet och några är riktigt bra. Men av något skäl har vi kapitalt misslyckats med skolväsendet.

Egentligen är det en prestation. Vi hade alla möjligheter, men saboterade ändå fundamentet till allt det andra - barnens utbildning.

Några påstår att det handlar om skolvalet. Det faller på sin egen orimlighet, friskolorna utgör ännu en mindre del av skolväsendet.

Andra påstår att det handlar om invandringen. Men ser man till andelen utrikes födda kan vi konstatera att denna faktor maximalt kan förklara två poäng av fallet i PISA-index.

Ytterligare förklaringar är resursbrist och bristande respekt för auktoriteter. Men inte heller dessa förklaringar räcker enligt min mening till.

Den ryske ekonomen Andrei Shleifer är nog den forskare som bäst lyckats förklara varför planekonomiska organisationer förstenas och småningom kollapsar under sin egen tyngd. Uppsatsen State versus private ownership tillhör de mest citerade vetenskapliga nationalekonomiska uppsatserna. Shleifer menar att byråkratier inte förmår att omprioritera resursanvändningen i takt med att omvärlden förändras och att detta förklarar skillnaden i effektivitet mellan marknadsekonomin och planekonomin.

Ju fler regler och hinder för omprioritering som det finns, desto svårare blir det för organisationer att anpassa och förnya sig.

Därför är det inte så lite ironiskt att alla de reformförslag som lagts fram de senaste tio åren handlar om att låsa upp skolväsendet ännu mer. Det visar att man - varken i borgerliga eller socialdemokratiska regeringar - förstår skillnaden mellan marknadsekonomi och planekonomi. Regleringar om lärartäthet, skolbibliotek, gympa, matte, läroplaner, utbildning, med mera, med mera, förväntas lösa problem som bara kan hanteras genom att man ger skolorna större flexibilitet. 

Jag är dock optimist. Jag tror att marknaden småningom löser problemen - när de statliga påbuden blivit så många att det är riskfritt för skolorna att strunta i rubbet. Till slut kommer lärarna, föräldrarna och eleverna att göra gemensam sak mot politikerna och rösta med fötterna genom att välja den skola som uppnår bäst resultat. Ännu finns inte förutsättningarna för att göra ett informerat val, men embryot till en lösning kan skönjas. Webbsidan grundskolekvalitet.se är ett första steg mot ett informerat skolval.

Utöver att bevara valfriheten måste politikerna se till att öka transparensen och förhindra segregering. Det handlar om att införa tydliga regler om hur skolorna ersätts och antar elever och hur man mäter resultat. Det handlar om att låta verksamheterna styra sig själva - det nobelpristagaren Ellinor Ostrom kallade "polycentrism". Skolan är varken stat eller marknad - den är summan av våra gemensamma insatser för att ge barnen kunskapsmässiga och sociala förutsättningar för att leva ett gott liv.

Politikerna förstår inte det. De har gjort skolan en planekonomi - en byråkrati. Och här återfinns kärnan till problemet - planekonomin har lett till en urholkning av de professionella normer och det kollektiva engagemang som är bärande i alla polycentriska organisationer. Början till slutet för skolans kris torde därför vara att börja på ruta noll - att åter göra skolan till en angelägenhet för elever, lärare och föräldrar.

Jag är hoppfull. Det kommer med tiden att lösa sig. Inte tack vare Jan Björklund och andra politiker, utan trots deras insatser. Men visst gör det ont när planekonomier brister, varför skulle annars politikerna reglera?

DN Sk NSK LT SvD Da Av 

Kommentarer