Sagan om trianguleringen
Isobel Hadley-Kamptz sätter fingret på något som jag tänkt på länge. Barack Obama började som en sol - genom att bli utsedd till fredspristagare och sedan mörda Osama bin Laden. Men parallellt med dessa framgångar pågick något annat - en successiv urholkning av presidentens förtroendekapital. Steg för steg kompromissade han bort sina ideal. Som Hadley-Kamptz skriver:
"Vi förlorar oss själva när vi kompromissar med de ideal vi vill försvara", sade Obama när han tog emot priset där i Oslo.
Antingen är han nu så förlorad att han aldrig kommer återfinnas eller så hade han aldrig några ideal att försvara.
Det är konstigt att alla dessa politiker, som talar så brett om mod och moral, ska ha så svårt för att leva upp till sina ideal. Lite av det försökte jag uttrycka i det här blogginlägget: Att politiker kommer till ett vägskäl där de tvingas välja mellan makten och moralen. Frestelsen att sätta härskarringen på fingret är stor, men makten som den ger ägaren leder också till att ringbäraren förlorar sin själ.
Var det detta som hände Barack Obama? Blev strävan efter makt Göran Perssons fall? Föll Tony Blair på sitt eget taktiserande? Är detta den väg som Fredrik Reinfeldt också kommer att vandra?
Kommentarer