Den hälsosamme ekonomisten

Så här gör man det lönsamt att arbeta - på riktigt

Det är med integrationen som med vädret. Alla talar om den/det, men ingen gör något åt den/det. Som ekonom behandlar jag bara en del av frågan - frågan om incitament för deltagande i arbetslivet. Men jag tycker det är en väldigt viktig fråga, som Alice Bah Kunke skulle ha sagt.

I dag möter nya svenskar ett skatte- och bidragssystem som ger upphov till höga marginaleffekter. Vi kan illustrera detta med figuren. För varje tänkbar arbetsinkomst visar den röda ytan hur stor marginaleffekten är, alltså hur många procent av totalinkomsten som går bort i form av bidragsreduktion. Den röda ytans storlek i förhållande till den blå är därmed ett mått på de samlade marginaleffekterna över hela inkomstintervallet. I dag får familjerna nästan inte behålla någonting, åtminstone inte innan de kommit över en viss minsta inkomstnivå.

Politikernas utmaning är att de vill minska den röda ytan. Det bästa man kommit fram med så långt är att göra den lite mer långsmal så att den sträcker sig längre till höger. Detta innebär dock inte att den blå ytan, den man får behålla, blir större - bara att den blir något större vid lägre inkomster. Förhoppningen är att de som befinner sig till vänster är så många att deras ökade arbetsvilja ska kompensera för den minskade arbetsviljan hos dom som är till höger i figuren.

Det kommer inte att fungera. Det är en optimering som sker inom alltför snäva begränsningar.

I går presenterade jag en reform som skulle kunna förskjuta den röda ytan längre vänsterut. Förslaget är att växla dagens föräldraförsäkring mot ett högre barnbidrag. Reformen skulle dessutom öka arbetsutbudet bland personer med högre inkomst. Mer om det i själva inlägget.

Orsaken till att den röda ytan förskjuts vänsterut är att ett höjt barnbidrag leder till att barnfamiljer kommer närmare gränsen för riksnormen. Med två barn kommer familjen 6 000 kronor närmare riksnormen. Det behövs därför bara 18 000 kronor i månadsinkomst (före skatt) i stället för 24 000 för att komma över gränsen för socialbidrag. Målet blir betydligt lättare att nå.

Med detta inlägg vill jag visa hur man kan förskjuta den röda ytan nedåt och skapa drivkrafter för att arbeta - även för familjer som har merparten av sina inkomster från bidrag.

Det finns i dag ett skatteavdrag som kallas grundavdrag. Grundavdraget görs på inkomster som inte är arbetsinkomster. Staten använder uppskattningsvis 25 miljarder kronor för att finansiera grundavdraget. Det finns ingen i dag levande person som kan förklara rationaliteten bakom grundavdraget. Det är något som blivit kvar sedan skattereformen 1990 och kan troligen endast spåras till att lågavlönade LO-medlemmar inkomstmässigt befann sig där avdraget var som högst på den tiden. Det gör de inte längre.

Sedan dess har även ett jobbavdrag införts. Jobbavdraget görs enbart på arbetsinkomster. Vi får konstatera att grundavdraget har spelat ut sin roll, om man inte ser det som ett sätt att öka värdet av bidragsinkomster. För er som oroar er för pensionärsskatten (som S döpte skatteskillnaden som uppstod till) ska jag nämna att jag inte förändrar beskattningen av pensionärer.

Det första steget är att införa ett inkomstgolv som är lika högt för alla. Vi kan sätta det till garantinivån i sjukersättningen, i dag 9 200 kronor i månaden före skatt. Det innebär att alla medborgare minst får ut 9 200 kronor. 

Svindyrt, säger ni. Det kan vi väl inte ha råd med - 9 200 gånger sju miljoner blir ju 773 miljarder. Staten kommer att gå i bankrutt flera gånger om. 

Fast då har ni inte tänkt på att de allra flesta redan i dag är garanterade en inkomst på den nivån. Garantinivån i sjukersättningen är just en grundnivå. 

Bruttokostnaden för att garantera alla en inkomst på 9 200 kronor blir faktiskt bara lite drygt 100 miljarder. Nåja, dyrt ändå. Men pengarna beskattas och efter skatt blir nettokostnaden 80 miljarder. Sedan tar vi bort grundavdraget som kostar 25 miljarder, vilket ger ytterligare finansiering. Åsså kan vi avveckla arbetslöshetsförsäkringen på 26 miljarder och studiemedlen på 24 miljarder när vi redan har ett grundtrygghetssystem på plats. Sjukförsäkringen och alla skattefria transfereringar får vara kvar.

Det visar sig att kalkylen i stort sett går på ett ut. Trolleri? Nej, bara en viss omfördelning inom systemets ram. 

Nu har vi tagit ner marginaleffekterna för alla - och jag menar verkligen alla - från maximalt 100 procent till 65 procent. Tjänar man mer än 10 000 kronor i månaden hjälper jobbavdraget till och tar ner marginaleffekten till 57 procent. Nu börjar det likna något.

Vi har med denna reform gjort det lönsamt att arbeta för många av de nya svenskar som försöker etablera sig i vårt land. Men det blir bättre. Kom ihåg att vi genom att ersätta föräldraförsäkringen med ett förhöjt barnbidrag kunde flytta gränsen för nivån där försörjningsstödet slår till med 6 000 kronor år vänster. Vi tar alltså inte bara ner marginaleffekterna på toppen - vi gör inkomstintervallet som påverkas betydligt kortare. I snitt 40 procent lägre marginaleffekter och 40 procent färre som över huvud taget riskerar att hamna i beroende av försörjningsstöd. Det illustreras med att den röda ytan görs om till en grön och vi frigör betydligt mer av den underliggande blå ytan som visar hur mycket man får behålla vid varje given arbetsinkomst.

Någon hake måste det vara, vad händer med dem som tjänar mer än 18 000? Faktum är att även de får lägre marginaleffekter. När grundavdraget avskaffas blir det relativt sett mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag. Effekten är som störst i de lägre inkomstintervallen. Dessutom kommer arbetsutbudet att öka när ersättning för föräldraskap inte villkoras med att man låter bli att arbeta i sexton månader. Där har vi 40 miljarder i dynamiska effekter, men dom räknar jag inte med just nu.

Till sist. Om vi genom att bygga om våra socialförsäkringssystem på detta sätt skulle kunna förbättra för alla och i egentlig mening ta bort fattigdomsfällorna - varför har våra politiker ännu inte gjort det? Svaret på den frågan vet jag inte om jag kan ge. Kan tänka mig två faktorer:

1) Politikerna försöker alltid göra små förändringar. Det innebär att man är path dependent och därmed oförmögen att hantera systemfel som kräver att man gör mer fundamentala förändringar. Det har inte alltid varit så, när barnbidraget infördes 1948 hade det ett realt värde på drygt 2 000 kronor räknat i dagens lönenivåer. På den tiden vågade politikerna förändra gamla system.

2) Politikerna vill alltid gynna medianväljaren. Det innebär att allt fokus riktas mot medelinkomsttagaren. Låginkomsttagarna och människorna i utanförskap är objekt för politiken och ska påverkas i rätt riktning - alltså vallas in i mitten där de skötsamma väljarna redan befinner sig. Även höginkomsttagarna är objekt, men de kan å andra sidan bita ifrån och vägra leverera till statskassan. Därför måste politikerna hantera dem med större försiktighet. Man slaktar inte hönan som värper guldägg.

Ska nämna att det finns en annan skillnad mellan modellerna. I den reformerade modellen finns ingen Arbetsförmedling och socialkontorets uppgift är inte att betala ut ekonomiskt bistånd, utan bara att ge stöd till familjer som har problem. Om alla når upp till normen för försörjningsstöd behövs ju inget socialbidrag. Somliga kan ha problem med att staten abdikerar från sin uppgift att medelst övertalning försöka få människor att arbeta och göra rätt för sig, som det heter. Själv tror jag det är bättre att rigga systemet så att alla tjänar på att arbeta. Att övertala någon som inte tjänar ett öre på att arbeta att ändå göra det är en rätt hopplös uppgift i vilket fall som helst.

Kommentarer