politik

Politikerna borde läsa "Det stora misstaget"

Bild: 2017-05/dsc01056.jpg

När jag lyssnar på partiledardebatten slår det mig att det politiska perspektivet på samhället är anpassat till att leda en grupp på kanske 50 personer. Man talar om rättigheter och skyldigheter och om att vi måste ställa krav att dom som kan arbeta ska göra det. Problemet är att Stefan, Annie, Jan, Jimmy, Ebba, Isabella och Jonas inte kandiderar för att bli ledare för en grupp på kanske 50 personer - de kandiderar för att leda en grupp med tio miljoner individer.

I denna stora grupp finns det många mindre grupper - några på femtio personer, några betydligt större och många väldigt små. Den som ska leda Sverige måste skapa strukturer som i sin tur leder till utveckling av goda normer i alla de grupper som samhället består av.

Att styra på den övergripande nivån är någonting helt annat än att styra en liten grupp. Den som tror att det är samma sak begår, med samhällsfilosofen Friedrich Hayeks ord, "Det stora misstaget". Den tanken sammanfattade Hayeks syn på samhället om de självreglerande mekanismer som i kombination med enkla och förutsägbara regelverk leder till goda utfall.

Att applicera den lilla världens normer på den stora världen riskerar att slå fel. Kommunalförvaltningen är inte någon perfekt ersättning för byrådet. Det öppna samhället fungerar annorlunda än gamla tiders bysamhälle eller för den delen stenålderssamhället. Vi agerar fortfarande ofta i hierarkier, men det är i stor utsträckning hierarkier som vi kan lämna om vi är missnöjda.

Visst låter det bra att man ska slippa arbeta om man är sjuk och att man alltid ska arbeta om man kan göra det. Men vem är det som avgör vilka som kan arbeta och vilka som inte kan göra det? Inte är det Stefan, Annie, Jan, Jimmy, Ebba, Isabella eller Jonas.

Problemet med att styra på nationell nivå är att det inte fungerar med order - man försökte det i Sovjetunionen och på senare tid i Venezuela. Det krävs strukturer, regler och incitament. Politikerna överskattar systematiskt sin förmåga att förstå samhället, vilket inte är så konstigt eftersom vi alla tror att vi vet mer än vad vi gör. I själva verket är våra största systematiskt kognitiva brister konfirmation bias - oförmåga att ompröva en redan intagen ståndpunkt - samt tendensen att överskatta vår egen kunskap och förmåga att kontrollera världen.

Forskarna Steven Sloman och Philip Fernbach noterar i boken "The Knowledge Illusion: Why We Never Think Alone" att de flesta inte ens vet något så enkelt som hur en toalettstol fungerar.

"People believe that they know way more than they actually do. What allows us to persist in this belief is other people. In the case of my toilet, someone else designed it so that I can operate it easily. This is something humans are very good at. We’ve been relying on one another’s expertise ever since we figured out how to hunt together, which was probably a key development in our evolutionary history. So well do we collaborate that we can hardly tell where our own understanding ends and others’ begins."

Den yttersta konsekvensen av Kunskapsillusionen är att politikerna verkligen tror att de kan se till att medborgaren Albert gör sin plikt. Tanken borde vara absurd - Albert är ju bara en av tio miljoner medborgare i landet Sverige. Vem ska på statsministerns uppdrag få i uppdrag att se till att Albert lever i enlighet med de värderingar som statsministern förmedlar i talarstolen?

Statsministern kan givetvis delegera uppföljningen till aktörer som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunens socialförvaltning. Men vad vet en offentlig tjänsteman om huruvida medborgare Albert levt i enlighet med det statsbärande partiets värderingar? Man kan i viss utsträckning delegera ansvaret för att följa upp detta till lokala enheter, men då uppstår helt nya problem - hur vet man om den lokala försäkringskassan har gjort av med för mycket pengar eller inte?

Den enda möjligheten - om nu statsministern vill försäkra sig om att Albert har gjort sin plikt - är att använda enkla indikatorer. I stället för att ställa frågan om han har ansträngt sig tillräckligt för att få ett arbete kan man låta Albert bära halva ansvaret för sin försörjning. Det ligger då i Alberts eget intresse att få en hög inkomst - den drivkraften gör att han med stor sannolikhet kommer att försöka hitta ett arbete.

Om vi tror att bara tjänstemännen på Arbetsförmedlingen kan hitta ett arbete åt Albert - som han inte kan hitta själv - skulle det kunna vara en bra idé att göra honom till klient. Men rent empiriskt är det ovanligt att Arbetsförmedlingen förmedlar några arbeten. Ett annat tänkbart skäl är att Arbetsförmedlingen skulle kunna upptäcka om Albert ansträngt sig tillräckligt. Om tjänstemannen noterar att han inte ansträngt sig tillräckligt kan man då dra in ersättningen. Men i praktiken används sådana bestraffningar sällan - skälet är att tjänstemannen inte rimligen kan veta om Albert har ansträngt sig nog, för att veta det skulle hen behöva flytta in hos Albert och studera honom dygnet runt.

Jag bedömer därför att den indirekta kontrollmekanismen fungerar sämre än om Albert själv får ekonomiska incitament att skaffa sig ett arbete. Han behöver inte nödvändigtvis bära hela ansvaret, men tillräckligt mycket för att han ska ha incitament att försöka få ett jobb.

Det låter bra när politikerna säger att den som är sjuk ska ha rätt till sjukpenning och att den som kan arbeta ska arbeta. Det är först när man ställer frågan om hur detta ska åstadkommas som svaren blir mer svävande. Det är precis som med studenterna som får frågan om hur toaletten fungerar. Politikerna tror att de vet hur normerna ska förmedlas ner till de enskilda medborgarna. De har en bild av samhället som ett litet kollektiv där de styrande har full överblick.

Men precis som toaletten är betydligt mer komplicerad än vad de flesta tror är också samhället betydligt svårare att förstå. Vi tror att vi vet hur saker och ting fungerar, eftersom vi förlitar oss på att andra människors kunskap tar vid där vår egen kunskap slutar.

Även om politikerna själva förstår att samhället är komplicerat riktar de sig i debatten till väljare som har en felaktig uppfattning om hur god kontroll politikerna har över samhället. Dessutom vill ingen politiker ge sken av att hen inte har kontroll - väljarna vänder sig ju till politikerna för att få hjälp med gemensamma problem. Partiledardebatter blir därför gärna orgier i social ingenjörskonst. Ödmjukheten lyser med sin frånvaro.

"Det stora misstaget" är verkligen ett mycket stort misstag. Illusionen om att politikerna kan styra samhället i detalj leder till att politikerna skapar strukturer som är suboptimala. När partiledarna diskuterar skolan låter det mer som en diskussion från lärarrummet om hur man ska planera nästa års undervisning än en diskussion om hur politikerna ska skapa förutsättningar för skolans personal att göra ett bra arbete. Att det inte låter på samma sätt när de diskuterar sjukvården beror bara på att partiledarna inte har någon större medicinsk kunskap.

När jag lyssnar på partiledardebatten ber jag en bön för att politikerna får så litet inflytande över samhället som det över huvud taget går. Då föredrar jag att samhället styrs av professionella byråkrater, som har insikt i hur svårt det i praktiken är att styra. Det allra bästa vore kanske professionella byråkrater som styrs av en politiker som har läst Friedrich Hayek och som förstår politikens begränsningar. Men den typen av politiker verkar numera i stort sett utdöda.

comments powered by Disqus


submit to reddit

« Inga proffs bakom WannaCry - Syndafallet och Mats Qviberg »