Den hälsosamme ekonomisten

Moderaterna som en bred kyrka

Sverige har i dag en av de hårdaste lagstiftningarna i världen när det gäller marijuana, även innehav för eget bruk är straffbart. Ändå råder det ganska stor konsensus om politiken - får debattörer vågar framföra en annan linje.

Ett undantag är Daniel Somos, som jag uppmärksammade för ett tag sedan. Somos sitter i Stockholms stadshus för Moderaterna och skrev nyligen en debattartikel i Dagens Samhälle där han kritiserade dagens politik. Han toppade också provvalet i sin valkrets, men blev ändå borttagen från valsedeln - sannolikt på grund av sina åsikter om narkotikapolitiken.

Somos har en intressant bakgrund, som bland annat trader på en hedgefond i USA. Det är med andra ord någon som - trots sin ringa ålder - har sett rätt mycket mer av världen än den genomsnittliga ledamoten i kommunfullmäktige.

Jag känner inte Somos personligen, men jag finner det intressant att en person i kommunfullmäktige vågar ha en egen åsikt om någonting - alltså en åsikt som inte överensstämmer med den påbjudna åsikten inom det parti som han är invald för. Det är väldigt ovanligt, då de flesta bara sitter av tiden och kasserar in sitt arvode. Trots allt är detta det säkraste sättet att bli omvald.

Kanske är det så det bör fungera. Konservatismen i partiväsendet ger en stabilitet och tröghet som leder till förutsägbarhet. Vill man ha något annat kan man ju rösta på ett annat parti.

Samtidigt är det förstås tråkigt att man måste tycka likadant i alla frågor bara för att man tillhör samma parti. Moderaterna har ju gjort en stor sak av att man numera inte är låsta till ideologiska principer, utan lyssnar på väljarna. Om folket ändrar uppfattning så ska partiet göra det.

Det lustiga i sammanhanget är att de enda som inte får ha en annan uppfattning än den officiella är Moderaternas förtroendevalda. Och den här principen fungerar säkert om partiet har ungefär samma uppfattning i olika sakfrågor över tid. Problemet är bara att partiledningen också vill ha frihet att vid behov ompröva centrala ståndpunkter - ibland över en natt. Att då kräva att samtliga förtroendevalda ska förändra sin uppfattning samtidigt är att kräva väldigt mycket.

Ingen samhällsintresserad kan rimligen acceptera en ordning där de från en dag till en annan förväntas ändra uppfattning i centrala frågor. För att acceptera en sådan ordning måste man vara helt apatisk och ointresserad av politik. Vilket förklarar ett fenomen som jag tidigare observerat - att de flesta förtroendevalda faktiskt är ointresserade av politik och att det är allt färre politiskt intresserade som engagagerar sig i partipolitiken.

Tidigare har jag trott att detta beror på politiskt ointresse hos befolkningen i allmänhet. Men utanför de politiska partierna är den politiska diskussionen livaktig. Och jag börjar inse att det mer handlar om självbevarelsedrift. För om man inte har något intresse för politik kostar det föga att bara säga ja och amen när partiledningen helt plötsligt ändrar partiets uppfattning. Till ett politiskt parti söker man sig då bara om man är beredd att ändra sin politiska uppfattning på kommando. Och det är man förstås bara om man från början inte har några starka politiska övertygelser.

Ett parti som består av personer som inte är intresserade av politik får dock på sikt problem med att avla fram nya politiker. Det säger sig självt - om partiet bara drar till sig personer som är intresserade av att lyfta arvode i kommunfullmäktige har det inte så mycket att bygga på. En lösning kan vara att hyra in toppolitiker från Manpower. Folkpartiet och Kristdemokraterna har prövat extern rekrytering. Moderaterna har också gjort det, men gav upp då det visade sig att personer som inte är vana vid att bli inpiskade i åsiktsfållan ställer till med alltför mycket problem. Att låta ickepolitiker vikariera som politiker är ungefär lika dumt som att låta parkeringsvakter vikariera som jurister - de känner helt enkelt inte till reglerna och de har ofta inget att förlora på att säga emot partiledningen, då de kan försörja sig själva utanför riksdagen.

Min slutsats är därför att ett politiskt parti som vill vara flexibelt måste vara en bred kyrka. Det har Socialdemokraterna förstått - i det partiet finns nästan hela det politiska spektrat representerat. Moderaterna är däremot i grunden ett idéparti som bygger på liberalkonservatism. Det finns därför i partiorganisationen en förväntan om att medlemmarna ska stå bakom partiets officiella åsikter.

Åsikts- och idémässig flexibilitet på partiledningsnivå går dock svårligen att förena med krav på konformism på gräsrotsnivå. Per Schlingman föreslog vid något tillfälle därför att man helt enkelt skulle avskaffa medlemmarna. Och det är förstås en lösning. Då blir partiet ett varumärke som kan nischa sig fritt i väljarrummet. Moderaterna blir Djurgården och Socialdemokraterna blir Hammarby. Ingen vet egentligen varför de håller på det ena eller det andra laget, men de är väldigt lojala. Och framför allt; supportrarna har som tur är inget inflytande över spelstrategin.

Personligen är jag mer skeptisk till den tanken. Jag tror att alla partier måste ha en gräsrotsorganisation. Jag tror också att gräsrötterna måste uppleva att de får ut något av att engagera sig politiskt. Antingen genom att de driver politiken i sin riktning eller genom att de driver sitt eget parti i sin riktning. Moderaterna måste därför välja. Vill man att partiledningen ska ha rätt att ändra partiets politiska position måste de också tillåta medlemmarna att ha åsikter som avviker från partiets officiella.

I går förändrades Moderaterna - från att ha varit ett parti som vill lägga mer pengar på försvaret blev det ett parti som vill lägga mindre pengar på försvaret. I morgon kanske partiledningen i Moderaterna kommer fram till att partiet får fler röster om det ställer sig bakom en legalisering av Cannabis. Då kommer alla tusentals medlemmar i Moderaterna som under alla år arbetat för en restriktiv narkotikapolitik att känna sig svikna. Kan de över en natt ändra sin uppfattning på kommando? Nej, jag tror inte att man kan kräva det i något politiskt parti.

Ett parti som vill vara ideologiskt flexibelt måste också tillåta viss åsiktsvariation bland sina medlemmar. Men även om man har denna åsiktsvariation finns det gränser för hur snabbt en partiledning kan byta åsikt i för medlemmarna centrala frågor. Inte ens Socialdemokraterna skulle försöka sig på att gå från att vara ett försvarsvänligt parti till att bli ett närmast pacifistiskt parti över en natt.

Det handlar om att balansera internt förtroende mot flexibilitet. Om Moderaterna vill bli mer som Socialdemokraterna - en bred kyrka - måste partiet också tillåta, och kanske till och med uppmuntra, avvikelser från partilinjen. Det måste vara tillåtet att tycka att Cannabis ska legaliseras eller att vi ska ha ett starkare försvar. 

DN1 DN2 DN3 Sv SvD1 SvD2 SvD3 Fn BB JW 

Kommentarer