Den hälsosamme ekonomisten

Liberaler och Centerpartister - låt bli barnbidraget!

Bedrövligt att företrädare för båda Centerpartiets ungdomsförbund och Liberalerna vill behovspröva barnbidraget. Det icke behovsprövade barnbidraget som infördes 1948 är kärnan i den svenska välfärdspolitiken och det är antagligen ett av världens smartaste system för att omfördela pengar. Det ironiska är också att det är liberala företrädare som för fram förslaget, inte konservativa.

Skälet till att barnbidraget är så bra är att det inte skapar några marginaleffekter när någon i familjen får ett arbete och börjar tjäna pengar. Försörjningsstödet fungerar inte på detta sätt utan räknas av med hundra procent när någon får arbetsinkomst. Det gör att det inte lönar sig att arbeta.

Att inkomstpröva barnbidraget är i praktiken detsamma som att flytta alla barnfamiljer till obligatoriskt socialbidrag. Oavsett om man räknar ner barnbidraget med 25, 50 eller 75 procent mot arbetsinkomster kommer det att ha påtagliga negativa effekter på viljan att ta ett arbete. Det skulle med andra ord bli ett grundskott mot arbetslinjen.

De som föreslår ett inkomstprövat barnbidrag har inte tänkt igenom saker och ting ordentligt. Personligen menar jag att man borde gå i rakt motsatt riktning och fördubbla barnbidraget. Då skulle hälften av de barnfamiljer som i dag lever på försörjningsstöd hamna över den nivå där de kan söka stöd från socialtjänsten. För kommuner som Malmö med ett stort beroende av försörjningsstöd skulle det innebära en stor skillnad.

Tanken att alla människor måste försörja sig helt själva - som jag tror ligger till grund för tesen om att inte betala ut barnbidrag till personer som har ett arbete - tillämpas egentligen bara på Svalbard. Och inte ens där lämnas de arbetsoförmögna till isbjörnarna, de skickas hem till Norge i stället. De flesta moderna välfärdsstater omfördelar hälften av våra inkomster och ingen svensk politiker skulle våga föreslå en radikal omläggning. Jag tror inte ens att det skulle leda till ett bättre samhälle, vilket jag utvecklat här. Däremot finns det mycket annat man kan göra för att öka friheten.

Välfärdspolitik handlar inte om slagord och dogmer som låter bra i riksdagens talarstol, det handlar om att minimera välfärdsförluster och att göra det lönsamt att samarbeta. Notera att jag inte använder ordet "arbeta" här utan "samarbeta". Det är inte enbart det samarbete som syns i BNP som har ett värde, även den tid som exempelvis föräldrar lägger på sina egna eller anhörigas barn borde räknas med.

Den relativa framgången för de skandinaviska välfärdsstaterna beror på att tjänstemän och byråkrater tar till sig fakta och utformar välfärdssystemen på ett sätt som främjar inkludering och samarbete. Det handlar om att hålla borta destruktiva tankar som politikerna ändå inte vågar stå för när det blir allvar. Tanken om ett behovsprövat barnbidrag är just en sådan destruktiv tanke som riskerar att förstöra mycket av det som trots allt fungerar bra.

Kommentarer