Kommunerna och tystnaden
Som jag tidigare noterat är öppenhet en viktig förutsättning för att bekämpa Covid-19. Skälet är att smittan sprids i kluster och klustren är i sin tur ett hot mot det övriga samhället.
Folkhälsomyndighetens strategi var ursprungligen att låta viruset sprida sig bland unga och friska och att skydda de äldre. Eller ... man trodde i alla fall att viruset skulle sprida sig bland de unga och friska och att man skulle kunna skydda de äldre.
Men det blev inte så. Nu är det de unga och friska som måste skyddas mot en totalt nedsmittad äldreomsorg. Virusklustren inom omsorgen har utvecklats till ett hot mot det omgivande samhället.
Men hur kan man avgränsa smittokluster om man inte vet att de finns? Den 24 april kunde vi läsa i Omni: "Bårhuset i Borlänge fullt – anhöriga är kritiska efter kommunens tystnad". Kommunen hade inte berättat att en mycket allvarlig epidemi pågick i kommunens äldreomsorg.
"Tystnad från Burlövs kommun efter uppgifter om Coronadödsfall" skriver Sydsvenskan den 22 april. Kommunen vill inte berätta att smittan spritts på kommunens äldreboende och att flera vårdtagare avlidit.
I Arvika Nyheter kan man den 21 maj läsa "... Arvika kommun håller tyst om coronafall". De 25 april står det om mörkläggning av Coronasmitta i Vetlanda.
Den andra maj skriver Eskilstunakuriren att åtta av nio kommuner hemlighåller Coronasmitta i de egna verksamheterna. Och i Trollhättan utsatte man en fotvårdare för onödiga risker genom att inte berätta om att smittan spridits inom omsorgen.
Kommunernas agerande är allvarligt och kan vara ett brott mot smittskyddslagen. Men de utsätter dessutom det övriga samhället för mycket stora risker - just eftersom Covid-19 är en sjukdom som sprids i kluster. För att bekämpa en sjukdom av den typen är det oerhört viktigt att allmänheten, företag och myndigheter är medvetna om smittoläget. Annars kan de inte vidta förebyggande åtgärder, exempelvis social distansering.
Den kommunala tystnaden kan leda till att smittkluster förblir oupptäckta och sprids till andra känsliga verksamheter. Fotvårdaren som inte upplystes om det pågående utbrottet kanske nästa dag åker på en stor fotvårdskonferens i Göteborg och smittar ner 200 deltagare. Allt kan hända när Covid-19 är inblandat. Vi vet inte vem som kommer att bli nästa superspridare.
Möjligen förstår kommunerna själva inte riktigt vad dom har ställt till med. Däremot borde Sveriges kommuner och regioner (SKR) förstå att öppenhet är A och O när man ska bekämpa ett virus av den här typen. Men där ägnar man sig i stället åt att utöva påtryckningar på Arbetsmiljöverket för att de ska slopa kravet på munskydd i äldreomsorgen.
Jag vet inte till hur stor del Sveriges misslyckande med virusbekämpningen har med tystnadskulturen att göra, men det står helt klart att den bidragit. Och det är tydligt att kommunerna fortfarande inte är öppna med informationen.
Som jag skrivit tidigare skulle en strategi där man identifierar och följer upp alla fall på postnummernivå antagligen vara ett effektivt sätt att bekämpa viruset. Men vi är inte i närheten av något sådant. Vi testar för få, kommuner försöker hemlighålla att de har virusfall i verksamheterna och man använder inte ens grundläggande skyddsutrustning. Det är ett fiasko, ett jättefiasko.
Och det är inte bara ett fiasko för den svenska smittskyddsstrategin, som byggde på felaktiga antaganden - det är också ett fiasko för själva utförandet. Den brittiska tidningen The Guardian skräder inte orden:
Det svenska misslyckandet handlar om att vi litade för mycket på våra experter, så mycket att regeringen gav dem fria tyglar att utforma Sveriges strategi helt på egen hand. Men vad händer då när experterna misslyckas och har fel - vem bär då ansvaret? Ja, det får vi se nu.
Kommentarer