Arbetslinjen vid vägs ände
Varifrån kommer arbetslinjen? Det enkla svaret på frågan är att begreppet uppfanns av Nya Moderaterna runt 2004. Men riktigt så enkelt är det nog inte. Arbetslinjen är en del av svensk tradition. Hyllandet av arbetet och fliten har rötter i det gamla agrarsamhället.
Varifrån kommer denna syn - att vi inte bara ska bry oss om hur mycket vi själva arbetar, utan även ha synpunkter på hur mycket andra människor arbetar?
En teori - och nu spånar jag - är att arbetslinjen härstammar från den förindustriella tiden. I agrarsamhället var det svårt att i efterhand avgöra vem som hade bidragit till att skörden bärgats och vem som hade latat sig. Det behövdes någon form av övervakning. Man kan tänka sig att arbetskollektivet upprättade något slags "flitkonto" där man genom individuella observationer drog slutsatser om huruvida enskilda medlemmar i kollektivet tillhörde den flitiga eller den lata skaran.
Som nobelpristagaren Ellinor Ostrom noterat kan sådana ickepekuniära belönings- eller bestraffningsmekanismer vara väl så effektiva som pekuniära belöningar.
Men denna logik förändrades i takt med att de enskilda arbetsinsatserna mättes och individualiserades i industrisamhället. Måhända kan man tolka arbetarrörelsens framväxt som en reaktion på denna individualisering - vi människor vande oss aldrig vid att vara beroende av våra egna arbetsinsatser. Och naturligtvis är det en osäkrare tillvaro att inte kunna förlita sig på ett större kollektiv om man av något skäl mister förmågan att försörja sig.
Med tiden ökade dock skattetrycket och människor blev åter beroende av - som vi säger - staten. Men det dom blev beroende av var i själva verket sina medmännniskor. Staten producerar ingenting, det är individer som arbetar och producerar.
När en påtaglig del av våra inkomster är avhängiga av att andra människor arbetar har vi också ett egenintresse av att andra människor arbetar. Men med höga ersättningar i bidragssystemen och höga marginalskatter är incitamentsvägen som påtryckning delvis stängd. Dessutom skulle skärpta ekonomiska incitament drabba oss själva. Återstår att använda moralen som påtryckningsmedel; den som inte arbetar och bidrar till samhällets välfärd är en moraliskt sett sämre människa. Och så länge vi själva agerar i enlighet med samhällets normer är vi på den säkra sidan, påtryckningarna behöver inte drabba oss själva (tror vi i alla fall).
Cirkeln är därmed sluten. Vi går från ett litet kollektiv där moralen används som påtryckning till ett stort kollektiv där moralen också används som påtryckningsmedel. Men i det stora kollektivet är det inte möjligt att delegera ansvaret för att övervaka andra människor till familjemedlemmar eller prästen eller någon annan. Vi måste professionalisera övervakningen genom att skapa enhetsmyndigheter. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är motsvarigheten till grupptrycket i det lilla kollektivet. Det är till dessa myndigheter vi delegerat uppgiften att kontrollera att de människor som får del av bidrag också anstränger sig för att få ett jobb eller för att bli friska.
Emellertid tror jag vi måste börja ifrågasätta om övervakningen verkligen kan fungera i ett öppet samhälle. Kan en myndighet med tiotusentals anställda fatta de moraliskt sett korrekta besluten? Går det att göra en lista på godkända diagnoser?. Går det att utröna om en person verkligen vill ha ett jobb eller bara låtsas söka jobb för att bli berättigad till bidrag?
Mycket talar för att det är svårt eller omöjligt. Efter att ha arbetat med socialförsäkringsfrågor i regeringskansliet några år har jag blivit allt mer skeptisk till tanken på villkorade bidrag.
Den reform som regeringen genomförde 2009 var i och för sig nödvändig, då man inte i längden kan ha inkomstbaserade förmåner utan kontrollmekanismer. Men på längre sikt måste vi göra ett val. Antingen tillämpar vi ett grundtrygghetssystem av typen basinkomst eller negativ inkomstskatt eller också ett inkomstrelaterat system med omfattande kontroller.
Själv blir jag mer och mer övertygad om att vi bör välja basinkomsten som modell för våra trygghetssystem. Den inkomstrelaterade modellen slår godtyckligt, såväl när det gäller ersättningsnivåer som när det gäller rätten till ersättning. En övergång till basinkomst kan - som jag visat i tidigare inlägg - ske successivt och behöver inte leda till stora extrautgifter för staten. Förmodligen kommer ett basinkomstsystem emellertid att leda till ett minskat arbetsutbud och vi kan därför behöva kompensera detta genom andra förändringar, exempelvis genom att bredda momsen.
Eftersom vi i vilket fall som helst kommer att ha en välfärdsstat - välfärdsstaten har ett starkt stöd i befolkningen - handlar det mer om hur vi vill att samhället ska fungera. Är vi beredda att låta myndigheter som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kritiskt granska alla människor som inte fyller sin arbetskvot? Eller skulle det vara trevligare att leva i ett samhälle där vi formar våra egna liv och där staten inte lägger sig i fullt så mycket? Vågar vi låta medborgarna bli myndiga eller är vi på det mentala planet kvar i det tidiga 1800-talets Sverige?
Kommentarer