ekonomi

Basinkomst kostar 33,8 miljarder kronor

För ett tag sedan ställde jag frågan till mina läsare om hur mycket de tror att införandet av en garanterad basinkomst skulle kosta. Nu tänker jag redovisa svaret.

Medianvärdet (alltså det mittersta värdet) blev 63,5 miljarder kronor.

Och det kan förstås vara intressant att jämföra detta värde med någonting i statsbudgeten.

Siffror som kommer ganska nära är exempelvis avgiften till EU, på 37,7 miljarder kronor. Försvar och krisberedskap kostar 47,2 miljarder. Studiestödet kostar 21 miljarder kronor, men det är förstås en utgift som bortfaller när vi räknar på kostnaden för basinkomst - då basinkomsten skulle ersätta studiestödet. Försörjningsstödet uppgår till relativt blygsamma 11 miljarder kronor. Och ränteavdraget kostar ungefär 31 miljarder kronor.

Föräldraförsäkringen och barnbidraget uppgår tillsammans till 63,8 miljarder kronor och är väl det belopp som kommer närmast.

Är det väl investerade pengar? Tja, det beror väl på vilken samhällssyn man har. Vissa av de personer som får ta del av basinkomsten kommer säkert att vara oförtjänta av den i något slags moralisk mening. Men vems moral ska vi då utgå från? För andra kommer basinkomsten att ge den ekonomiska trygghet som krävs för att våga ta steget att studera eller att starta ett företag.

Man vet helt enkelt ganska lite om hur en garanterad basinkomst skulle påverka människor, annat än att de som tjänar minst sannolikt skulle arbeta lite mer och att en del av de som arbetar heltid sannolikt skulle arbeta något mindre. Nettoeffekten skulle sannolikt bli en minskning av det totala arbetsutbudet - detta har man noterat i tidigare försök.

Så är målet för politiken att människor ska arbeta så mycket som möjligt - arbetslinjen - är basinkomst inte den optimala lösningen. Men är målet något annat, som trygghet eller självständighet från staten och statens moralsyn, kan basinkomst vara något att överväga.

Men detta var förstås bara en enkätundersökning och 63,5 miljarder kronor behöver inte vara den korrekta siffran. Räknar vi på inkomstdeciler kan vi notera att ett förslag om basinkomst i huvudsak skulle röra den första inkomstdecilen, alltså en grupp som har mindre än 105 000 kronor i disponibel årlig inkomst. Av diagrammet framgår att gruppen i inkomstdecil 1 som är mellan 20 och 65 år uppgår till ungefär 500 000 personer. Bruttokostnaden för att garantera alla dessa en basinkomst på 105 000 kronor skulle därmed vara 52 miljarder kronor.

Ska nämna att vi förenklar lite här. Inkomstfördelningsstatistiken baseras på hushåll, basinkomst måste baseras på individer. Så det kan krävas en del justeringar av beräkningarna här innan man sätter en proposition i sjön. Vill bara säga det, om nu någon tror att det här är den ultimata uppskattningen.

Redan här ser vi dock att kostnaden på 63,5 miljarder kronor från enkäten måste vara en överskattning. Det finns helt enkelt inte så många personer med riktigt låg inkomst att kostnaden skulle kunna uppgå till 63 miljarder. Och dessutom faller en hel del utgifter bort om man skulle införa en basinkomst. Studiestöd (21 miljarder kronor) och försörjningsstöd (11 miljarder kronor) är utgiftsposter som i stor utsträckning skulle försvinna.

Det är svårt att veta exakt hur mycket som faller bort. Men om vi räknar med att etthundra procent av bidragsinkomsterna och 50 procent av arbetsinkomsterna räknas av mot basinkomsten går det att göra en grov uppskattning. Vi får anta att medelinkomsten på 78 200 kronor i decil 1 till 2/3-delar består av bidragsinkomster och till 1/3-del av arbetsinkomster.

Då har vi egentligen alla data som krävs för att göra en grov uppskattning. Kostnaden blir om alla grupper som berörs endast har bidragsinkomster 500 000*(105000-78200)=13,5 miljarder kronor. Men detta är å andra sidan lite för optimistiskt då en stor del av inkomsterna som sagt är arbetsinkomster som bara ska räknas av med 50 procent.

Så vi får göra ytterligare en förenkling. Vi antar att personerna har antingen arbetsinkomster eller bidragsinkomster. Och under detta antagande kan en tredjedel av populationen med inkomster upp till 210 000 kronor ha basinkomst till någon del. Den första decilen har (210000-78200)*0,5. Den andra decilen har (210000-125200)*0,5. Ja, ni förstår poängen.

Gör man det för samtliga aktuella deciler blir summan 24,8 miljarder kronor. Till detta ska förstås läggas två tredjedelar av 13,5 miljarder kronor. Summan blir då 33,8 miljarder kronor, vilket torde vara en rimlig uppskattning av vad ett system med basinkomst skulle kosta staten.

Det vanligaste argumentet som anförs mot basinkomst brukar vara att det riskerar att höja marginaleffekterna. Och det kan säkert vara fallet för vissa grupper. Men det man glömmer då är att personer som har försörjningsstöd har etthundra procents marginaleffekt. Personer som har sjukpenning, arbetslöshetsersättning eller föräldrapenning har drygt 80-procentiga marginaleffekter. Basinkomst ger aldrig mer än 65 procents marginaleffekt när man tar hänsyn till skatten. Och jobbskatteavdraget gör att effekten i regel är betydligt mindre än så.

Det brukar anföras att bidrag måste behovsprövas för att hindra otillbörligt utnyttjande. Men behovsprövade bidragssystem ger en tröghet åt båda håll. Det är trögt att komma in i systemen, men det är lika svårt att ta sig ur systemen när man väl kommit in. Av de som beviljats sjukersättning var det mindre än en procent som tog sig tillbaka till arbetsmarknaden. Ändå fanns i den här gruppen gott om människor med restarbetsförmåga. Problemet var att de inte klarade av kraven på arbetsmarknaden, där man med dagens system antingen är inne eller ute.

Sedan kan det förstås också vara intressant att studera de fördelningspolitiska effekterna av basinkomst. Ett sådant system skulle lyfta inkomsterna i decil 1-5 med ungefär 35 miljarder kronor. Om det finansieras med ett avskaffat ränteavdrag skulle det handla om en nästan ren omfördelning från decilerna 6-10 till decilerna 1-5.

Ginikoefficienten är det i dag mest använda måttet på ojämlikhet i inkomstfördelningen i ett land. Koefficienten räknas fram genom att man sorterar hushållen efter disponibel inkomst och sedan räknar ut ytan under den kumulativa inkomsten. Denna yta subtraheras sedan från ytan, under det hypotetiska antagandet att inkomstfördelningen är helt jämn.

Sverige har i dag en ginikoefficient på 0,32, en hög siffra historiskt sett men ändå internationellt sett låg. För att helt jämna ut inkomstfördelningen måste man transferera sexton procent av BNP från decil 6-10 till decil 1-5. Sexton procent av BNP är 560 miljoner, vilket innebär att basinkomsten minskar ginikoefficienten med ungefär nio procent då den - finansierad med ett avskaffat ränteavdrag - för över 35 miljarder kronor. Reformen vore alltså även ett sätt att påtagligt jämna ut inkomstfördelningen i samhället. Om man nu vill göra det.

Personligen tycker jag inte att det är ett argument. Däremot är det ett argument att en ovillkorad basinkomst, eller negativ inkomstskatt, skulle förändra relationen mellan stat och individ. Det kommer alltjämt att vara viktigt att utföra vettiga arbetsuppgifter för sina medmänniskor, eftersom det ger möjlighet till högre inkomst och levnadsstandard. Skillnaden är att staten inte längre frågar dig varför inte också du stångas med de andra arbetstagarna på arbetsmarknaden?

Och tycker man det är viktigt att staten förhåller sig neutral till hur människor lever sina liv kan basinkomst vara en bra modell. Men jag tror att man som liberal - för att motivera en sådan reform - i så fall måste förändra frihetsbegreppet till att inte bara bli en fråga om ekonomi, utan också en fråga om hur maktförhållandet mellan stat och individ ser ut - det psykologiska frihetsbegreppet. Vi skulle kunna kalla det för den dolda dimensionen i det politiska rummet - en dimension som jag tror kommer att framträda allt tydligare i en miljö där partierna nästan helt utplånat konflikterna i den ekonomiska dimensionen.

Basinkomst blir då inte en fråga om vi ska ha en välfärdsstat eller inte - det kommer vi nog att ha hur som helst - utan en fråga om hur denna stat ska uppfostra medborgarna. En liberal skulle säga att det i huvudsak sker med lag och polis. En paternalist kräver dessutom att människor lever i enlighet med deras egna värderingar - om det nu handlar om att de ska ta ut alla pappamånader eller arbeta heltid.

DN SvD Av Da

comments powered by Disqus


submit to reddit

« Tips för FRA - Vilken roll spelar privatekonomin? »