Den hälsosamme ekonomisten

Why worry?

För icke-finansmarknadsnördar kan det tyckas märkligt att ett till synes ekonomiskt stabilt land som Italien, med ett primärt budgetöverskott på 0,5 procent, ska drabbas av marknadens misstro på det sätt som sker i dag. Om man bortser från statsskulden är Italiens offentliga finanser nästan lika goda som Sveriges.

Men riktigt så enkelt är det förstås inte. Med en ränta på sju procent, en statsskuld på 120 procent av BNP och en tillväxt på en procent måste det primära budgetöverskottet ökas till 7,2 procent bara för att stabilisera skuldnivån som andel av BNP.

Det innebär att Italien måste skära ner sin statsbudget med 6,7 procentenheter av BNP. Vad skulle det motsvara i Sverige? Tja, 6,7 procentenheter i Sverige motsvarar 200 miljarder.

Det skulle vi klara genom att exempelvis avskaffa nästan all offentlig sjukvård (hälso- och sjukvårdsutgifterna utgör 9,1 procent av BNP i Sverige). Det skulle dock inte räcka med att bara avskaffa all offentligt finansierad äldreomsorg och handikappomsorg (130 miljarder).

Transfereringssystemet då? Inte ens om man lägger ihop kostnaden för arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen (inklusive förtidspensioner) kommer man upp i 6,7 procent av BNP.

Till detta kommer att den här nedskärningen ska göras i ett av Europas minst stabila länder - rent politiskt. Och vi vet då att nedskärningen skulle vara politiskt omöjlig i ett av Europas mest stabila länder.

Många anser att saken redan är avgjord - det här kommer inte att fungera. Och i så fall måste Italien inflatera bort sin statsskuld och ställa in sina betalningar, vilket landet bara kan göra om det lämnar EMU. Så det är kanske inte så konstigt att ledande ekonomer menar att euron redan är rökt. EU har helt enkelt låtit det gå alldeles för långt.

DN1 DN2 SvD1 SvD2 E24a E24b SR GP

Kommentarer