Den hälsosamme ekonomisten

Vitryssland och arbetslinjen

Noterar att Vitryssland inför fängelsestraff för personer som varit arbetslösa längre tid än sex månader. Känns som en enkel lösning på problemet. Men samtidigt tankeväckande. Hur långt kan staten gå för att anpassa och uppfostra medborgarna? Finns det någon gräns för vilka krav staten kan ställa på medborgarna - en demokratiskt stat, det vill säga? Diktaturer kan förstås göra vad de vill.

Å ena sidan är det liberalt att kräva att människor försörjer sig själva. Å andra sidan är det inte liberalt att kräva att de gör precis vad staten kräver för att få ersättning. Den begränsade - selektiva - välfärdsstaten är på samma gång både liberal och antiliberal.

Detta är ett svårt dilemma för liberaler. Är en begränsad välfärdsstat med selektiva insatser mer liberal än en något mer omfattande stat med generella insatser?

Svaret beror - tror jag - på om man betonar det ekonomiska eller det psykologiska frihetsbegreppet. Den selektiva välfärdsstaten av vitrysk modell kan vara liberal i ekonomisk mening, men är synnerligen repressiv ur alla andra perspektiv. Och problemet är att man inte som liberal kan fokusera enbart på det ekonomiska frihetsbegreppet.

Förutan ett psykologiskt frihetsbegrepp som kompletterar det ekononomiska får man inte hela bilden av hur staten förhåller sig till medborgarna. Och ett problem för svenska liberaler är att för mycket tonvikt lagts på det snäva ekonomiska perspektivet.

Liberaler skulle göra klokt i att bredda sig. Om ett något högre skattetryck är priset för att vi inte ska behöva göra som Vitryssland så tror jag vi måste vara beredda att ta den kostnaden. Hellre barnbidrag än socialbidrag. Hellre folkpension än matkuponger.

Om vi inte är beredda att helt avskaffa välfärdsstaten måste vi ställa oss frågan om hur den ska ska vara utformad. Och min personliga uppfattning är att välfärdssystemen ska utformas på ett så generellt sätt som är möjligt - även om detta kanske leder till att skattetrycket blir något högre.

Kommentarer