Vissa saker går det inte att kompromissa om
Att samarbeta i grupp är en svensk paradgren. Principen för beslutsfattande är konsensus. När alla är överens kan gruppen gå vidare till nästa fråga.
Det här är ett så invant beteende att många inte tänker på det. Men det förutsätter att samtliga deltagare i gruppen är beredda att ge med sig. Endast när en medlem av gruppen känner så starkt för en fråga att hen är beredd att lämna gruppen för att få sin vilja igenom uppstår det en låsning - som bara kan hanteras om denna person faktiskt lämnar gruppen.
Detta hindrar inte att det finns principer. Ibland är principerna av sådan karaktär att de inte kan rubbas. Ett exempel på en sådan princip är att alla ska behandlas lika inför lagen.
Vad händer då om det i gruppen ingår en eller flera personer som inte ställer upp på den principen? En möjlighet är att de övriga medlemmarna konstaterar att dessa personers uppfattningar inte är förenliga med gruppens principer och att det förr eller senare kommer att uppstå problem. En annan möjlighet är att alla låtsas som det regnar och låter individerna med avvikande meningar förbli medlemmar av gruppen.
Sharialagar och svensk rättspositivism är inte förenliga med varandra. Om man är medlem av en institution vars uppgift är att tillämpa svensk lag går det inte samtidigt att ansluta sig till en annan rättstradition. Att utveckla den svenska rätten har kostat på. I dag märker vi kanske inte så mycket av de konflikter som en gång präglade vårt samhälle. Men svensk rätt är redan en kompromiss mellan religiösa och sekulära intressen. Det kanske inte är den slutliga kompromissen, men det är i alla fall ett sätt att hantera värderingsskillnader som annars skulle kunna leda till allvarliga konflikter.
För att kunna ingå i det svenska samhället måste man acceptera de restriktioner som lagarna ställer upp. Vi diskuterar ständigt hur detaljerade lagarna ska vara, men vi är överens om att människor bör behandlas lika inför lagen och att det bara finns en lag i Sverige.
Att tolka kompromissbenägenheten som ett svaghetstecken är fel. Det är bara ett arbetssätt och skulle principerna på allvar vara hotade blir konsensuskulturen snarare ett vapen mot dem som hotar status quo.
Den situationen vill vi inte hamna i. Därför är det viktigt att vara tydlig med att kompromissandet bara är ett sätt att samarbeta, inte en öppning för ett helt nytt samhällssystem. Identitetspolitiken, som blivit populär såväl i Sverige som i andra länder, har dock gjort det svårare för det svenska samhället att reagera mot företeelser som inte hör hemma här. Även om jag inte är glad över debattklimatet rent generellt, där jag kan spåra drag av främlingsfientlighet, ser jag ändå att identitetstänkandet börjar pressas tillbaka en aning.
Jag tror det är nödvändigt. Vi har alltför många exempel på att de politiska partiernas otydlighet lett till problem. Just i dag är det Centerpartiet, men vi har tidigare sett exempel från Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna och säkert från andra partier också. Kompromissa gärna, men låtsas inte att ni vill kompromissa om det som inte går att kompromissa om för det vill ni ju faktiskt inte.
Kommentarer