Viruset och det individuellt rationella
Det pågår en diskussion om huruvida en minskning av restriktionerna med anledning av Covid-19 i Sverige skulle få ekonomin att flyta på bättre. Jag tror det är feltänkt och jag ska utveckla skälen nedan.
Själv arbetar jag för närvarande hemifrån eftersom jag kan göra det, men jag skulle inte tveka att gå till jobbet om jag behövde. Skälet är att sannolikheten för att någon av mina arbetskamrater har viruset är minimal. Vi vet inte hur stor andel av den svenska befolkningen som är smittade, men gissningvis mellan 0,1 och 1 procent.
En person som fått viruset kan vara smittsam i en månad. Vi kan tänka oss ett scenario där antalet smittade i Sverige ökar högst påtagligt, så att kanske var 20:e person blir smittad. Vi kan också anta att detta pågår i sex månader - tills 30 procent av befolkningen har fått smittan.
I dag är det inte i huvudsak rädslan för att bli smittad som gör att människor stannar hemma, utan viljan att bidra till det kollektivt bästa. Vi avstår från att riskera att smitta andra för att undvika att skapa en större epidemi.
Skulle fem procent av befolkningen bära på smittan blir det annorlunda. Om risken att dö i Covid-19 är en procent och man vet att var tjugonde person man interagerar med är smittad kommer den personliga kalkylen att förändras drastiskt. Man vill helt enkelt inte tillhöra de 30 procent av befolkningen som har en procents extra risk att dö. För en trettioåring motsvarar det sex månader av resten av livet.
Tillhör man en riskgrupp är risken förstås större, men även om man inte gör det kommer man med nödvändighet att ha kontakt med riskgrupper. Detta blir svårt att undvika om man inte placerar alla 70+, astmatiker och personer med högt blodtryck på en öde ö i Stockholms skärgård. Omtanken om omgivningen spelar också stor roll för individuella beslut.
Dynamiken i smittspridningen gör att Folkhälsomyndighens rekommendationer väldigt snabbt kan bli subjektivt rationella - även om de inte är det i dag. Problemet är att ingen då har kontroll över vilka åtgärder som enskilda individer vidtar för att undvika smitta. Följden kan bli att människor som utför samhällsviktiga uppgifter helt enkelt stannar hemma och exempelvis hänvisar till Arbetsmiljölagen. En arbetsgivare kan i normalfallet inte tvinga en anställd att medvetet riskera att bli smittad av en dödlig sjukdom.
Föräldrar kommer att hålla sina barn hemma från skolan, livsmedelsförsörjningen kommer sluta att fungera, sjukhusen tappar merparten av sin personal - detta samtidigt som vårdbehoven stiger. Vi har i Italien sett att samhället vidtar allt mer drastiska åtgärder, men det vore fel att utgå från att detta är något staten pressar på medborgarna. Italien och Spanien är demokratiska stater och de folkvalda ledarna uttolkar folkets vilja att undvika ett dödligt virus. Vissa tycker om risker, andra är paranoida - statens roll blir att normera människors beteende så att åtgärderna för att undvika smitta hamnar på en nivå som leder till att smittan försvinner på effektivast möjliga sätt.
Sverige har valt en försiktig väg - vissa säger att den är alltför försiktig - men jag tror den kan leda till framgång. För att stoppa smittspridningen krävs det att mellan 50 och 75 procent av alla smittotillfällen undviks. Då kommer viruset att tryckas tillbaka och man kan börja öppna upp samhället igen.
Ligger man däremot för sent i planeringen eller försöker öppna upp för mycket - innan viruset är nedkämpat - går man in i den okontrollerade dynamik som i dag präglar Italien, Spanien, Frankrike och i viss mån Storbritannien. Då blir statsmakten ett rö som driver med vinden. Politikerna i de länder som tappat kontroll över situationen må låta auktoritära när de beordrar människor att stanna inne i sina bostäder, men de har i verkligheten mycket litet handlingsutrymme.
Sverige balanserar nu på slak lina. Ett missgrepp och vi faller handlöst. Jag tror vi har hittat rätt och det beror på att svenska folket och våra politiker är bra på marshmallowtestet. Vi klarar av att göra uppoffringar i februari för att uppnå fördelar i mars.
Alla länder är inte utrustade med politiker som klarar marshmallowtestet. USA verkar inte ha en längre planeringshorisont än två veckor, Italien och Spanien kunde inte effektivt planera för effekterna av att många gästarbetare bar på smittan.
Nu menar jag inte att svenska politiker är mästare på planering, men de kunde i alla fall tänka någon månad framåt.
Det är dock tråkigt att de inte kunde planera två månader framåt. Då hade vi nämligen befunnit oss där Singapore, Taiwan, Sydkorea och Hong Kong är i dag. Då hade vi haft smittan under kontroll och sluppit sätta upp fältsjukhus i Älvsjö.
Kommentarer