Den hälsosamme ekonomisten

Villkorad centralism

"Låt EU bestämma, men bara när EU tycker som jag gör."
 
Det verkar vara en genomgående filosofi bland kandidaterna till EU-parlamentet. Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Den som vill att EU ska bestämma mer måste finna sig i att ibland befinna sig på den förlorande sidan.
 
Tyvärr är det färre som tänker så långt. Nästan ingen resonerar exempelvis mer principiellt om vilken betydelse införandet av Lissabonfördraget skulle få för balansen mellan nationellt och övernationellt. 
 
Själv tillhör jag, liksom Dick Erixon, dem som tycker att EU i första hand bör vara ett frihandelsområde. Däremot är jag inte lika säker på att det behövs en konstitutionell reform. Jag tror att dagens fördrag i allt väsentligt fungerar ganska bra. Detta är något som jag tidigare har utvecklat i tidskriften Smedjan i artikeln Utan Nice stannar Europa.
 
Att som Widar Andersson ta steget tillbaka och låta de nationella politiska partierna utse EU-parlamentariker vore att göra ont värre. Det skulle ta bort den lilla konkurrens som trots allt finns i dagens system.
 
Hotet från nya partier, som till exempel irländska Libertas, kommer att tvinga fram tydligare ställningstaganden av de etablerade partierna i frågan om subsidiaritet eller centralism. Det kommer inte längre att räcka med enbart en nationell politisk plattform för att kunna vinna mandat i EU. Denna konkurrens är något som såväl etablerade partier som väljarna borde välkomna.

Folkbladet Dick Erixon Smedjan Libertas AB SvD SDS Bm SmP HD

Kommentarer