Vill du bli citerad - publicera med open access
Det pågår ett forskaruppror mot de stora tidskriftsförlagen. Till skillnad från läkemedelsföretagen tillför förlagen knappast något mervärde, då forskarna själva gör det mesta av jobbet. När vetenskapliga publikationer inte längre behöver tryckas i papperstidskrifter blir förlagen obsoleta och borde kunna ersättas med något slags Uberliknande tjänst.
Vetenskaplig framgång bestäms i stor utsträckning av två mekanismer. För det första antalet artiklar som man lyckats publicera i högt rankade vetenskapliga tidskrifter. Tidskrifternas rankning avgörs i stor utsträckning av dessas anseende bland forskarna själva och det säger sig självt att de bästa forskarna satsar på att publicera i de högst rankade tidskrifterna.
Samtidigt är det inte riktigt så enkelt att vetenskaplig framgång kan mätas med något slags pagerank, ni vet det där måttet som skapades av Larry Page och som sedermera ledde till uppkomsten av Google. Googles framgång som sökmotor bygger som bekant på att man rankar webbsidorna baserat på hur andra webbsidor refererar till dessa.
Om Page hade den akademiska världen som förebild för sitt system är oklart, men båda systemen fungerar snarlikt. Vi kan också notera att en webbsida som inte är fritt tillgänglig på nätet knappast har förutsättningar att blir populär. Vill man komma in i Googles sökmotor kan man alltså inte ta betalt för sin webbsida.
Likheterna mellan vetenskapliga artiklar och webbsidor är stor. Den enda egentliga skillnaden är att de vetenskapliga artiklarna är i formatet .pdf och att länkarna i dessa vetenskapliga artiklar inte är automatiska på samma sätt som länkarna på webbsidor. Men i övrigt fungerar det på samma sätt. Den vetenskapliga peer-review-processen lägger dock större vikt vid vederhäftighet än vid popularitet. Det är viktigare att en vetenskaplig artikel är korrekt än att den är banbrytande.
Frågan uppkommer ändå om man kan ersätta den vetenskapliga kvalitetsgranskningen med något slags AI-process? Jag tror inte att vi är där riktigt än, men tveklöst borde AI kunna användas som en del i den ganska mekaniska urvalsprocess som det ändå handlar om.
Problemet i dag är att många högt rankade tidskrifter väljer att ta betalt för artiklarna. Det gör att artiklarna inte får den spridning som de kunde ha fått om de varit fritt tillgängliga. Med fri tillgång kan även forskare i länder där inkomsterna är lägre ta del av forskningen. Man får då större konkurrens och på sikt högre kvalitet. De höga priserna för tidsskrifter stänger ute forskare från fattiga länder och det har därför höjts krav på att offentligt finansierad forskning alltid bör förutsätta att resultaten publiceras öppet.
Det som på sikt kommer att avgöra om all forskning blir fritt tillgänglig är dels myndigheternas inställning, dels forskarnas val av tidskrifter. Om fler forskare väljer att publicera i tidskrifter med fri tillgång kommer även de högt rankade tidskrifterna att tvingas övergå till detta format.
Det finns en uppenbar fördel av att publicera i en tidskrift som alla har tillgång till - det är att antalet citeringar kan förväntas öka. Om forskningen är enkel att hitta med exempelvis Google Scholar, alltså Googles sökmotor för vetenskapliga publikationer, kan antalet citeringar öka. Detta kan i sin tur öka statusen för forskaren som skrivit artikeln.
För att se om fri tillgång leder till fler citeringar har Heather Piwowar och flera andra forskare valt att statistiskt försöka isolera effekten av fri tillgång från andra faktorer (Piwowar m fl, 2017). De konstaterar att det - efter justering för andra faktorer - är 18 procent högre sannolikhet att bli citerad om man publicerar i en fritt tillgänglig tidskrift än om man publicerar i en tidskrift som inte finns tillgänglig på nätet.
Nu ska väl nämnas att även de flesta andra artiklar är fritt tillgängliga via tjänsten SciHub, men att denna publicering inte sker med tidskrifternas samtycke och att det regelbundet görs försök att stänga tjänsten, ungefär som med Pirate Bay. SciHub är ironiskt nog den i särklass bäst fungerande tjänsten för att söka vetenskapliga publikationer och har en täckning på drygt 99 procent.
Många hoppas väl på att marknadskrafterna, staten, Alexandra Elbakyan som driver tjänsten Sci-Hub från Kazakstan, eller en kombination av dessa krafter ska avskaffa den olyckliga barriär som tidskriftsförlagen rest mitt i forskarsamhället. I det här fallet är målet inte att någon ny betaltjänst som Spotify ska ta över, utan att forskningsresultaten blir helt fria - som de bör vara.
Kommentarer