Den hälsosamme ekonomisten

Vi vet vad vi har

Johan Norberg är en klok person som oftast har rätt. Fast när det gäller påståendet att räntepolitiken skulle vara boven i dramat är jag inte så säker. Finanspolitiken är ett mycket större problem. Tror att det som många länder kommer att ångra i framtiden är räddningspaketen som skuldsätter medborgarna i Tyskland, Storbritannien och USA för generationer.

När USA, och andra länder, bygger upp skulder som framtida generationer ska betala skapar man samtidigt förväntningar på att skulderna kommer att inflateras bort med en framtida, ännu mer expansiv, penningpolitik.
 
Själv förstår jag dock inte varför vi svenskar skulle späka oss med en restriktiv penningpolitik. Vi har inte haft någon egen kreditbubbla. Däremot har svenska banker orsakat en sådan i Baltikum. Men det är en annan sak.
 
Dessa felinvesteringar beror inte på närvaron av svensk penningpolitik, utan på frånvaron av baltisk penningpolitik. I och med att de baltiska staterna knöt sina valutor till euron frånhände de sig alla möjligheter att dra i nödbromsen i tid.
 
Inte heller Västeuropa har haft något omfattande kreditbubbla. Det är enskilda länder som har drabbats av bostadsbubblor, exempelvis Spanien och Irland. Förklaringen till dessa bubblor är att länderna, sedan inträdet i eurosamarbetet, inte har haft möjlighet att bromsa kreditexpansionen via en nationell penningpolitik.
 
Då var räntan för låg för ländernas bästa. Nu, när krisen är ett faktum, är räntorna för höga. Detta är dock bara en direkt konsekvens av att räntan numera sätts av Europeiska centralbanken (ECB) och att en enda räntenivå inte passar alla behov.
 
Bubblan i Östeuropa och bubblan i USA är två olika fenomen som råkar sammanfalla i tiden. Den förra är mycket enklare att förklara än den senare. I Östeuropa, och i synnerhet i Baltikum, handlar det om en klassisk överhettning av den typ som inträffar när man försöker låsa växelkurser mellan länder som ekonomiskt sett utvecklas åt helt olika håll. Det är samma fenomen som vi fick uppleva i Sverige 1992 när vi själva hade låst växelkursen mot euron.
 
USA är ett knivigare fall. Den enda bra förklaring som jag hittills har hört är att kreditexpansionen orsakades av, bland annat, kinesiska investeringar. Kanske gjorde Kina med USA vad Sverige gjorde med Lettland? Någon lösning på problemet har jag hittills inte sett till - åtminstone inte om man menar seriösa förslag för att förhindra en upprepning.
 
Federal Reserve arbetar efter exakt samma regelverk nu som innan krisen och samma sak torde därför kunna upprepas i morgon. Det närmaste man kan komma en lösning är väl Lars E O Svenssons förslag om att inrätta ett prisstabilitetsmål i stället för ett inflationsmål. Det kanske skulle vara en bit på vägen.
 
Men ett sådant mål skulle knappast minska styrräntornas volatilitet - snarare tvärtom. Och i så fall blir slutsatsen att vi i dag snarare har för höga styrräntor. Vilket framför allt gäller för EMU-området.
 
För vad talar egentligen för att det är styrräntan som bör hållas stabil över tiden? Det kanske är penningmängden eller produktionen eller prisnivån eller något annat. Det enda vi vet är att det nuvarande regelverket, med inflationsmål, inte har fungerat. Fast å andra sidan känner vi inte till något annat regelverk som skulle kunna fungera bättre.
 

Kommentarer