Den hälsosamme ekonomisten

Vi måste göra upp med paternalismen

Väldigt mycket av dagspolitiken cirklar kring flyktingarna och deras försörjning. De ska "kommunplaceras" som det heter. Smaka på ordet. Kommunplaceras ...

Det handlar i de flesta fall om vuxna människor som ofta tagit sig den farofyllda vägen från Syrien till Sverige. De har i många fall gått till fots längs leriga vägar och betalat flyktingssmugglare för att ta sig till EU.

Visst är det kanske praktiskt och rimligt att vi erbjuder våra nya svenskar något slags grundskydd i sitt nya hemland. Men ska grundskyddet bestå av bostadsrätter som kommunerna får köpa in för flera miljoner på den öppna marknaden?

Placeringarna, som de kallas, är en del av ett trygghetssystem som till sin natur är paternalistiskt. Inte bara för invandrare, utan även för svenskar. Våra välfärdssystem är villkorade och ges ofta in natura. Du får en bostad - inte pengar för att köpa boende. Du får sjukpenning på villkor att du är sjuk. Du får arbetslöshetsersättning på villkor att du söker arbete.

Men det är först när kommunplacerade flyktingar erbjuds dyra bostadsrätter som vi inser hur absurt systemet är. Kostnaden för lägenheterna är många gånger högre än vad det skulle kosta att erbjuda en flyktingfamilj ekonomisk grundtrygghet.

Motargumentet är att konsekvensen då blir segregering och trångboddhet. Och jo, så blir det säkert i vissa fall. Men det är också ett sätt att låta människor behålla sin värdighet - att ta ansvar för sig själva och för att hitta en försörjning så att de själva på sikt kan betala för sitt boende.

Säkert kan det vara rykten om fri bostad och generösa bidragssystem som fått många att ta sig just till Sverige. Det de nog har svårare att förstå är hur svårt det kan vara att bli medborgare i Sverige - i egentlig mening. För att ta steget från bidragsförsörjning till egenförsörjning krävs så mycket.

Förmodligen krävs det mycket mer än att göra stöden till nyanlända mer flexibla och generella. Den svenska arbetsmarknaden är alltför stel och marginaleffekterna ofta extrema - speciellt för den grupp det här handlar om.

Att bygga om den svenska välfärdsstaten tror jag dock är en nödvändig del av arbetet. Vi behöver skala ner bidragssystemen och fokusera på att erbjuda ett generellt golv. Ett grundtrygghetssystem skulle kosta runt 100 miljarder mindre än dagens behovsprövade modell. Det skulle vara mer omfördelande, men samtidigt mindre paternalistiskt.

Detta innebär också att vi kan fokusera mer på välfärdsstatens tjänster - sjukvård, äldreomsorg och skola. Men vi skulle minska ambitionen att i varje läge erbjuda medborgarna full inkomsttrygghet.

Jo, jag inser att projektet som jag skissar på är ambitiöst, politiskt omöjligt och umanande. Men det är inte desto mindre nödvändigt. Vi kommer inte att ha råd att låta hälften av den arbetsföra befolkningen möta nära hundraprocentiga marginaleffekter. Vi måste göra något.

Kommentarer