Den hälsosamme ekonomisten

Vi bör låta maskinerna leda oss

Financial Times beskriver en utveckling där avatarerna tar över som förebilder. Koreanska Apoki är ett exempel - en idol som är helt digital, men som ända kan interagera med sina fans över hela världen.

Om alla betraktar dig som en människa och interagerar med dig som om du vore en människa - är du då en människa, trots att du kanske inte har en fysisk kropp eller en mänsklig hjärna? 

Ungdomsidoler är - som Financial Times konstaterar - den uppenbara tillämpningen. Avatarer säger inte dumma saker, knarkar inte och tappar inte sugen. De är vad deras uppdragsgivare vill att de ska vara. Så mycket enklare för alla parter.

För ungdomarna själva spelar det nog inte så stor roll om idolen är människa eller inte, det är ju inte människan man dyrkar utan förebilden. Hur skulle en vanlig människa över huvud taget kunna leva upp till fansens förväntningar? Egentligen.

Tänk er en virtuell Greta Tunberg som leder ungdomsgenerationen i kampen mot vuxenvärldens dumhet. Som kan uttrycka sanningar om världen och skapa kanaler vid sidan av de etablerade politiska hierarkierna. 

Men varför stanna där. Ledarskap är - som jag tidigare konstaterat - svårt att förena med mänsklighet. Det är nog därför som jag själva aldrig aspirerat på att leda. Att leda är att sälja sin själ till ett högre ändamål. Man ger upp sin egen personlighet för att bli frontfigur för en sak eller en organisation.

Politiker som ertappas med att vara människor hudflängs återkommande i medierna för att de svikit väljarna. Men det enda de gjort är att i ett obevakat ögonblick släppa ut sin egentliga personlighet. Denna är inte alltid vacker. Många ledare - givetvis långt ifrån alla - har psykopatiska drag. I många fall är klyftan mellan verklig personlighet och virtuell personlighet därför avgrundsdjup.

Risken är att utbudet av potentiella ledare till slut är så litet att endast psykopaterna återstår - de som är både rotlösa och värderingslösa och därför inte värdesätter sin verkliga personlighet. För dem är kostnaden för att sälja sin själ minimal - av det enkla skälet att de inte hade någon till att börja med.

Jag ska inte gå in på faran med att låta psykopater leda organisationer - detta finns det andra som skrivit om. Det räcker med att konstatera att den principlöshet som kan hjälpa en individ att nå en maktposition inte alltid gagnar organisationen när individen väl uppnått sitt mål. Vi behöver ledare som följer regler och psykopater är notoriskt dåliga på att följa regler.

Nu kanske ni tror att jag skämtar, men jag tror faktiskt att ledarskap är för viktigt för att överlåta till människor. Algoritmer är betydligt mer lämpade för att styra organisationer. I någon mening styrs vi redan av algoritmer - alla våra lagar, inklusive grundlagen, är i praktiken datorprogram som talar om vad som ska hända givet vissa förutsättningar.

Det mesta av den lagstiftning som rör enskildas ekonomiska relationer till staten kan sammanfattas i ett datorprogram på kanske 15 000 rader. Jag vet, eftersom jag arbetar med en sådan simuleringsmodell. 

IF person.inkomst < 90 000 THEN socialbidrag.utbetalning = 90 000 - person.inkomst

Ja, ni förstår poängen. Landet styrs med lagar. Den svaga länken i kedjan är att människor traditionellt levt i samhällen om grupper på 100 individer och att den period som vi kunnat läsa, massproducera text och formulera algoritmer som behandlas automatiskt är en försvinnande liten del av mänsklighetens historia.

Det finns därför alltjämt ett irrationellt behov av ledare och ledarskap. Vi relaterar till politiska ledare och tillskriver dem mänskliga egenskaper som vi omöjligen kan veta om de verkligen besitter. Det är som med ungdomsidolerna - de är en bild av den perfekta ledaren, en bild som ingen enskild människa någonsin kan nå upp till. Därför följs ikoniseringen ofta av magnifika kraschlandningar.

Jag tror det bästa sättet att hantera övergången till virtuellt ledarskap är att testa i liten skala. Går det att skapa en helt ledarlös organisation där alla centrala beslut styrs av algoritmer? 

Men detta är nog inte den största utmaningen. Den största utmaningen är att få människor att släppa tanken på att varje hierarki måste ledas av en människa. Våga vägra ledarskap! Och här tror jag koreanerna är något på spåren. Ledare behöver faktiskt inte vara människor, de kan lika gärna vara avatarer som styrs av algoritmer.

Den enda nackdel som jag kan tänka mig är att algoritmer har svårt att hantera svarta svanar, händelser som ingen föreställt sig. Detta kan ge de mänskliga ledarna ett övertag över algoritmerna. Å andra sidan har de mänskliga ledarna så många olämpliga egenskaper i det vardagliga arbetet att man antagligen bör ta den risken. Även mänskliga ledare kan för övrigt ha svårt att hantera svarta svanar.

På sikt skulle virtuella ledare kunna introduceras på lägre nivåer, exempelvis regionnivå, för att se om ledarskapet förbättras. Det är exempelvis svårt att tro att en algoritm som programmerats för att gynna medborgarna skulle få för sig att bygga Nya Karolinska. Bara där finns en potentiell basparing på många miljarder.

Det första virtuella landstingsrådet kan i bästa fall se dagens ljus redan om något tiotal år. Men en invändning återstår - vad händer med demokratin? Jag tror personligen inte att ett virtuellt ledarskap behöver urholka den demokratiska processen. Däremot kommer väljarna att behöva ta mer ansvar - då de vet att algoritmen inte bara lovar saker, utan även genomför det väljarna röstat för.

Detta går att åstadkomma, men det tar tid - vilket Brexitprocessen i Storbritannien är ett lysande exempel på. Över tid går det faktiskt att få väljare att förstå att deras röster får konsekvenser, även om det ibland tar väldigt lång tid.

Kommentarer