Vi behöver inte oroa oss för koldioxiden
Brukar peka på en rad märkligheter i klimatdebatten. Den första är att vi fokuserar på koldioxidutsläpp och beskattar produktion i USA och Europa - när nästan alla utsläppsökningar sker i Asien. Mer än tre fjärdedelar av utsläppsökningarna sker i Asien och Stillahavsländerna - det återstående i Syd- och centralamerika, Mellanöstern och Afrika. Indien och Kina står redan för närmare två tredjedelar av kolanvändningen i världen.
Det andra är att vi sett en ökning på mindre än en grad celsius under en period då koldioxidhalten i atmosfären ökat från 300 ppm till 400 ppm (1950-2019). Det är med andra ord ingen ko på isen. Det är heller inte uppenbart att en temperaturhöjning på ytterligare en grad skulle vara något dåligt för världen.
Men den kanske allra viktigaste faktorn är priset på el från solen. År 2010 genererade solen 20 GW av elektrisk energi. I år, 2019, genererar solen 100 GW.
Kostnaden för att generera en MWh har minskat från 359 dollar till 43 dollar i dag. Det är inte så mycket kostnaden som sådan som minskningstakten som är intressant. Generering av solenergi är en väldigt enkel teknik, jämfört med den komplexitet som präglar bland annat kolkraftverk. Det stora kostnaden är själva solpanelerna, installationen är enkel och produktionen kräver väldigt lite övervakning.
Egentligen är det självklart att solenergin på sikt kommer att slå ut andra energislag. Kostnaden har minskat med 88 procent på tio år och fortsätter att minska. Det finns dock ett men. Den viktigaste råvaran för att tillverka solcellpaneler är kisel, men tillgången till metaller som ruthenium, gallium och indium kan bli en trång sektor vid utbyggnaden.
Emellertid finns det så många vägar att gå rent tekniskt att det är osannolikt att brist på en enskild metall skulle utgöra en avgörande broms för utbyggnaden. Det kommer att finnas alternativa vägar.
Ändå bygger Kina 3 200 nya kolkraftverk och frågan är hur vi hanterar den utsläppsökning som kommer att ske från alla dessa verk? Kina är världens fabrik och vi har som konsumenter givetvis en möjlighet att påverka produktionen i Kina genom våra egna policybeslut. Det kan tyckas paradoxalt att Kina satsar så mycket på kolkraft, när det finns solenergi. Problemet är dock att relativpriserna på energi inte nödvändigtvis ser likadana ut i Kina som i Europa. Solkraftens låga arbetskraftsintensitet vid produktionen har inte så stor betydelse när det är lätt att hitta personal till kolgruvor och kolkraftverk.
Europas och USA:s sätt att närma sig problemet har så här långt varit att låta enskilda länder beskatta produktionen av fossil energi och sedan träffa överenskommelser om att minska användningen av fossila bränslen. Men alla som kan någon om ekonomi förstår att detta angreppssätt inte kommer att fungera. Detta spelar i och för sig kanske ingen roll - det är möjligt att klimatet klarar sig i alla fall - men det är inget smart sätt att minska utsläppen av växthusgaser. Kina är världens största producent av kol och det är helt orealistiskt att tänka sig att landet inte skulle utnyttja denna tillgång för att skaffa billig energi.
Argumentet mot att sätta tumskruvarna på Kina har så här långt varit att även andra länder måste få möjlighet att komma i kapp. "Hur kan vi tillåta oss om vi inte låter dom göra samma sak ..."
Det är en oerhört naiv inställning. Som om Kina - en totalitär stat - skulle göra stora ekonomiska uppoffringar för att vinna goodwill i Europa? Hade goodwill varit Kinas mål till varje pris skulle man inte godtyckligt spärra in svenska bokförläggare som ger ut böcker med pinsamma detaljer om det kinesiska ledarskiktet.
Att fortsätta som i dag är i praktiken att göra ingenting. Vill vi hantera koldioxidfrågan på riktigt måste den hanteras som ett säkerhetspolitiskt problem - med andra ord måste vi i EU och USA skapa incitament för Kina att minska utsläppen av växthusgaser.
Själv är jag inte säker på om den bästa strategin är att göra ingenting - som i dag - eller att göra något. Jag skulle förespråka en mellanväg - att EU och USA på olika sätt i stor skala stimulerar utveckling av förnybara energikällor som solenergi. Inte för att minska våra egna utsläpp - det är helt ointressant i sammanhanget - utan för att skapa ett incitament för teknikutveckling i såväl Kina som resten av världen. Denna efterfrågan kan bidra till att sänka marginalkostnaden för produktion av el från förnybara energikällor.
Men det är viktigt att ett sådant stöd både lämnar utrymme för innovation och skapar incitament för teknisk utveckling. Att beskatta flyg när det inte finns något alternativ är exempelvis jättekorkat. Bättre i så fall att stimulera utvecklingen av fossilfria alternativ till flyg och när det väl finns sådana kan man börja beskatta den gamla miljöfarliga flygsektorn. Miljöpolitik är inte någon självspäkningsövning där vi ska peka ut grannen för att hen flugit till Gran Canaria - det handlar om att hitta tekniska lösningar som kan användas när kineserna och indierna och afrikanerna får ökad levnadsstandard.
Har ni läst så här långt ska jag försöka sammanfatta det hela.
1) Jag tror hotet från koldioxiden är överdrivet.
2) Men - om vi ändå vill ta det säkra före det osäkra - bör vi göra det på ett sätt som gör att vi uppnår målen som vi har satt upp.
Genom att piska oss själva offentligt när vi kommit hem från resan till Gran Canaria uppnår vi faktiskt absolut ingenting.
Kommentarer