Den hälsosamme ekonomisten

Vems fel är det egentligen?

Är man svårt sjuk i en obotlig sjukdom ska man ha rätt till sjukpenning. Svårare behöver det inte vara. Det är upprörande att man ifrågasätter svårt sjuka människors rätt till sjukpenning.

Fast det enkla kan ofta också vara det svåra. Juridik, rättstillämpning och god moral är inte alltid samma sak. De flesta känner inte ens till att sjukpenning är en ersättning för inkomstbortfall vid arbetsoförmåga. Eller att det är Försäkringskassan som fattar beslut om rätten till sjukpenning? Hur svårt är det då inte att förklara varför en svårt cancersjuk kvinna inte kan få sjukpenning på 25 procent, och samtidigt arbeta kvar på sin gamla arbetsplats.

Vi är nog alla överens om att kvinnan i det hypotetiska fallet borde kunna få sina 25 procents sjukpenning. Något annat vore inhumant. Så varför fungerar systemet ändå inte på detta sätt?

Det första man måste känna till för att förstå detta olyckliga utfall är att arbetsförmågan i normalfallet prövas mot hela arbetsmarknaden. Ett cykelbud som drabbas av hjärtinfarkt kan inte för all framtid vara sjukskriven på 100 procent därför att hon eller han inte kan arbeta som cykelbud.

Därför finns det regler, såväl i det gamla systemet som det nya, som innebär att arbetsförmågan successivt prövas mot de egna arbetsuppgifterna, den egna arbetsgivarens verksamhet och slutligen mot hela arbetsmarknaden. Det finns variationer och undantag, men detta är grundprincipen.

I det gamla systemet fanns en sjustegsmodell, där arbetsförmågan successivt prövades mot större delar av arbetsmarknaden. Det sista steget i sjustegsmodellen var prövningen mot förtidspension, som skulle göras inom ett år. I den nya modellen är stegen tidssatta, vilket innebär att arbetsförmågan normalt prövas mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar.

Men oavsett vilken modell det handlar om ska arbetsförmågan hos en person som inte förväntas återgå till sin nuvarande arbetsgivare förr eller senare prövas mot hela arbetsmarknaden.

Kvinnan som är sjukskriven på 25 procent har anpassade arbetsuppgifter på sin arbetsplats och kan arbeta under resten av tiden. Hon har alltså 75 procents arbetsförmåga på sin nuvarande arbetsplats. Problemet är att Försäkringskassan samtidigt bedömer att hon skulle ha 100 procents arbetsförmåga i ett annat arbete.

Sannolikt varierar bedömningarna avsevärt, mycket beroende på såväl försäkringshandläggare som hur läkarutlåtandena ser ut. En annan handläggare skulle kanske, med det ursprungliga läkarutlåtandet som grund, bedöma att arbetsförmågan är nedsatt med 25 procent i alla tänkbara arbetsuppgifter. Och i så fall uppstår inte det här problemet. En annan läkare kanske skulle ta hänsyn till faktorer som gör att arbetsförmågan anses nedsatt till mer än 25 procent i alla arbeten som förekommer på den reguljära arbetsmarknaden. Och då uppstår inte heller något problem.

Det finns olika möjliga lösningar för att hantera att det som anses etiskt riktigt avviker från det som lagen föreskriver.

Man kan exempelvis ge handläggarna på Försäkringskassan större möjlighet att själva fatta diskretionära beslut i enskilda fall. Detta förstås med konsekvens att rättstillämpningen blir olika i olika delar av landet och att olika handläggare kommer till olika slutsatser, något som i sin tur kan hota rättssäkerheten.

Eller man kan undanta vissa diagnoser från det vanliga regelverket. Fast detta har regeringen i någon utsträckning redan gjort och kritiserades då både för att krångla till reglerna och för att införa diagnosbaserad sjukpenning.

Man kan också helt avstå från att pröva arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden. Vilket dock skulle leda till att arbetsförmågan hos en person som ursprungligen arbetar som trapetsartist alltid skulle prövas mot arbeten som trapetsartist, och att en person som ursprungligen arbetade som spärrvakt alltid skulle prövas mot arbeten som spärrvakt. Kanske rimligt under en övergångstid, men knappast för all framtid.

Oppositionen föreslår kanske att man ska gå tillbaka till den gamla modellen med icke-tidssatta steg i sjustegsmodellen. Fast denna modell innebär i praktiken att prövningen mot hela arbetsmarknaden sker redan från den första dagens sjukskrivning, om det är fastställt att personen i fråga inte över huvud taget kan återgå till sitt gamla arbete.

Det finns alltså ingen enkel lösning på problemet. Utfallet i det enskilda fallet beror på många olika faktorer. Det handlar om hur regelverket ser ut, hur läkarintyget är utformat och vilken handläggare på Försäkringskassan som gör bedömningen av personens arbetsförmåga.

I medierna framstår det som att Försäkringskassan skyller på regeringen och att regeringen skyller på Försäkringskassan. Sanningen är dock att besluten i varje enskilt fall beror på alla inblandade parter.

Ofta avviker juridiska beslut från det som, av oss alla, anses etiskt riktigt. Och detta lär nog aldrig helt gå att undvika. Det bästa man kan hoppas på är att åstadkomma ett system som gör att juridiken och dess tillämpning i största möjliga utsträckning sammanfaller med det etiskt försvarbara.
 

 V AB Kent Persson MMK Veronica Palm Ex HD
 

Kommentarer