Den hälsosamme ekonomisten

Vem tar ansvar för de oansvariga?

Alla människor kan inte ta ansvar för sina egna liv och sin egen ekonomi. Somliga lånar pengar som de sedan inte kan betala tillbaka. Frågan är hur samhället ska förhålla sig till de lån och avtal som tecknas av personer som inte agerar rationellt?

Den hårda linjen är att kräva att de betalar tillbaka vartenda öre. Det kan innebära en tillvaro på existensminimum resten av livet. Den mjuka linjen är att man skriver av skulderna efter ett antal år och att de banker och privatpersoner som varit godtrogna nog att låna ut pengarna får stå sitt kast.

Det går att argumentera för båda lösningarna. Den första lösningen ger starka incitament för privatpersonerna att undvika problem, men svaga incitament för långivarna att kolla om det är en bra idé att låna ut pengarna. Den andra lösningen ger starka incitament för långivarna att undersöka om låntagaren kommer att kunna betala tillbaka, men svaga incitament för låntagaren att avstå från att skuldsätta sig.

Att många människor lånar för mycket pengar är ett problem då bristen på kreditvärdighet minskar tilliten i samhället. Om det finns en stor andel medborgare som inte kan betala tillbaka kan det vara svårt att lita på löften av ekonomisk karaktär. Vi får då en sämre fungerande ekonomi - rent allmänt.

Det intressanta med det här problemet är att det egentligen vore bra om både låntagare och långivare vidtog optimala försiktighetsåtgärder för att undvika att privatpersoner hamnar i lyxfällan.

Den lösning som skapar bäst incitament kan vara en där låntagaren och långivaren får bära större ansvar än för själva lånet? Låt oss säga att ett in-blancolån till en privatperson skrivs av om långivaren inte lyckats betala av detta inom tio år. Vi kallar detta för "personlig konkurs".

På långivarsidan kunde man sätta gränsen för återbetalning till fem år - om långivaren inte lyckats få tillbaka sina pengar inom fem år med vederbörliga rutiner inom det rättsliga systemet - utmätning med mera - förfaller rätten att kräva låntagaren på pengarna.

Det intressanta med den lösningen - hårda krav både på låntagaren och långivaren - är att det blir pengar över. Det kommer att finnas ett antal personer som ännu inte gått i personlig konkurs, men som ändå inte behöver betala tillbaka till långivaren. Vem ska då ha pengarna?

Tror i och för sig inte att detta problem är särskilt stort då staten säkert behöver pengar för något angeläget ändamål. Teoretiskt är lösningen intressant då den på sätt och vis innebär att man inför en skatt på ansvarslöshet. Den samhällsekonomiskt optimala lösningen är varken civilrättslig eller offentlig/skattebaserad utan en hybrid av dessa två tänkbara sätt att hantera ett samhällsproblem.

Kommentarer