Den hälsosamme ekonomisten

Vem är frisk och vem är sjuk?

Dagens Nyheter har i dag en ledare som handlar om sjukskrivningar och svårigheten att dra en tydlig gräns mellan vilka som är för sjuka för att arbeta och vilka som inte är det. I vissa fall är gränsdragningen lätt. Det gäller de 20 procent sjukskrivna med en diagnos som entydigt leder till slutsatsen att de inte kan arbeta.

För resten - åttio procent - finns ingen sådan diagnos. Och som DN pekar på varierar sjukskrivningarna mer med omständigheter som inte är relaterade till hälsan och den egentliga arbetsförmågan. Ja, arbetsförmåga förresten. Om man absolut inte vill arbeta, är man då förmögen att arbeta? I fysisk mening är svaret ja, men i psykologisk mening kan svaret vara nej.

Men vad gör staten med alla dessa människor som av olika skäl inte vill arbeta? Sätter man dom i uppfostringsläger? Drar man in ersättningen - och i så fall, hur avgör man vilka som inte kan och vilka som inte vill arbeta? Är det staten som gör tolkningen, eller är det individen själv? När snart hälften av alla sjukskrivningar beror på psykiska diagnoser blir det här problemet större och större.

Jag tror inte man kommer att kunna hantera det här systemet utan att reorganisera våra gemensamma bidragssystem. Vi kan nog vara överens om att ingen ska behöva svälta i ett rikt land som Sverige. Om inte annat finns det praktiska skäl för att ha någon form av skyddsnät.

Mitt förslag, som jag framfört tidigare, är att man samlar alla de delar som syftar till att ge grundtrygghet i en och samma modell. Eftersom vi har ganska god koll på vad alla tjänar (via skattesystemet) går det att koppla grundtryggheten till inkomsten. Har man ingen inkomst från andra källor är man berättigad till en grundersättning. Börjar man tjäna pengar räknas den här grundersättningen av mot inkomsten med kanske 50 procent.

Basinkomsten, om man kallar den så, skulle då i huvudsak ersätta förmåner som sjukersättning, försörjningsstöd, studiemedel och annat. Den skulle också utgöra ett allmänt obligatoriskt "starta-eget-bidrag".

Sedan finns det grupper som detta inte räcker till. Dysfunktionella familjer där föräldrarna har missbruksproblem och medelinkomsttagare som behöver sjukpenning för kortare perioder. Hur hanterar man dessa grupper?

Den första gruppen kommer att hanteras precis som i dag. Om det är ett problem att även dysfunktionella familjer får basinkomst utan krav på motprestation är det även ett problem att de får barnbidrag. Jag tror att man i detta fall får se på basinkomsten som på barnbidraget - om problemen är så stora att basinkomsten och barnbidraget inte räcker till har familjen ekonomiska problem som måste hanteras. Sedan kan det förstås finnas andra frågor som måste hanteras av kommunens socialkontor.

När det gäller den andra gruppen - medelinkomsttagarna - ser jag bara en rimlig lösning. Det är att dom själva får ta ansvar för den inkomstersättning som inte täcks av basinkomsten. Redan i dag har de flesta försäkringsskydd om huset brinner ner eller om man blir sjuk under semestern i främmande land. Samma krav bör man kunna ställa på vuxna människor med normala inkomster. Och i regel krävs det inte ens privata försäkringar - det är mer vanligt med kollektivavtalade tilläggsförsäkringar.

Blir det då dyrt att lägga om systemet i denna riktning? Nej, överslagsberäkningar visar att det - även om man behåller alla befintliga trygghetssystem - endast skulle kosta mellan 30-40 miljarder kronor. Det är mindre än tre procent av statsbudgeten.

Skulle vi sedan löpa linan ut och lägga om trygghetssystemet till en renodlad basinkomstmodell kan vi räkna in delar av statens kostnad för sjukpenning, sjukersättning och arbetslöshetsersättning i finansieringen. Då dessa poster uppgår till drygt 100 miljarder skulle nettoutfallet bli ett tydligt plus för staten. Om man nu vågar ta det steget.

Diskussionen om basinkomst handlar därför inte så mycket om kostnader, utan om människosyn. Lägger vi krutet på att uppfostra medborgare som klarar sig själva eller fokuserar vi på att hjälpa dem som verkligen behöver statens hjälp? Ska vi ha en stor överbyggnad i form av Försäkringskassa och Arbetsförmedling med tjänstemän som i princip arbetar med att kontrollera att människor beter sig på ett sätt som de rimligtvis har incitament att ändå bete sig på - alltså att bli friska eller försöka hitta sin utkomst. 

I takt med att samhället blir allt mer uppbyggt kring individens förmåga och kapacitet att skapa och allt mindre kring tayloristiska produktionsmodeller kommer de här frågorna bli akuta. Våra etablerade politiker och partier är fångade i sina egna tankeramar kring flit och sparsamhet och trygghet och rättvisa. Svaren på morgondagens utmaningar finns dock inte innanför dessa tankeramar. För att hitta fungerande modeller för framtidens trygghetssystem måste vi tänka utanför lådan, som det heter.

Kommentarer