Vattenfall som kolchos
Har tidigare argumenterat för att Vattenfall bör styckas upp och säljas till de företag som använder den kraft som produceras. Skulle vilja utveckla denna tanke en aning, men har letat efter en vetenskaplig artikel som jag har ett vagt minne av. Nu har jag hittat den. Den heter Relationsship between size and organisational efficiency och är skriven av F P Adler.
Tror att orsaken till att Vattenfall har expanderat så kraftigt är svag ägarstyrning, vilket förstås i sin tur beror på det statliga ägandet. Adler menar att en organisation som har mer än 1 000 anställda har kapacitet att sysselsätta sig själv genom att både skapa och utföra arbetsuppgifter. Att ett företag är stort är därför ingen fördel i sig. Finns det inga andra stordriftsfördelar bör organisationen - för effektivitetens skull - vara så liten som det över huvud taget går.
Visst, det finns andra koncerner som framgångsrikt har expanderat. Expansion behöver inte vara fel i sig. Men företag som Ericsson expanderar därför att det finns stordriftsfördelar. Vattenfalls expansion har mer karaktären av en planlös och spontan utbredning, ungefär som Volvo en gång i tiden använde sitt starka kassaflöde för att köpa in sig i livsmedelsindustrin. I stället för att leverera in vinst till ägaren (staten) väljer företaget att växa, vilket i förlängningen ökar ledningens makt och löneförmåner.
Rent samhällsekonomiskt finns det även ett annat problem som är förknippat med Vattenfalls dominans. Elmarknaden karaktäriseras inte av perfekt konkurrens, vilket innebär att aktörerna på marknaden i vissa lägen har dåliga incitament för att maximera utbudet av elektricitet. I själva verket är incitamenten för Vattenfall att tillhandahålla el som sämst vid just de tidpunkter då elkonsumenterna behöver el som allra mest.
Att enbart sälja aktier i Vattenfall är ingen lösning på elmarknadens strukturproblem. Det kan i bästa fall leda till att man får in nya perspektiv i organisationen. Långsiktigt är jag därför övertygad om att ett mer radikalt grepp bör tas på elmarknaden. Kanske kan Apotekets avreglering stå som förebild för en elmarknadsreform? Allra bäst vore att storkonsumenterna av el fick möjlighet att köpa in sig i de produktionsanläggningar som Vattenfall i dag äger. Då skulle vissa av dagens marknadsimperfektioner kunna mildras.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har länge hävdat att Vattenfall bör fungera som någon form av kassako för staten, även om det ser ut som om de rödgröna nu är på väg att svänga. Om man säljer Vattenfall så säljer man även korna och avhänder sig då möjligheten att få mjölk, menar östros.
Min egen uppfattning är att det inte så mycket handlar om korna som om bonden. Med en annan ägarstruktur skulle vi kunna få mer och billigare mjölk. Vattenfall kan i dag liknas vid en sovjetisk kolchos där medlemmarna delar på produktionskostnader och intäkterna från försäljningen av mjölken. Incitamenten för att producera mer mjölk är små - dels för att medlemmarna delar på alla intäkter, dels för att brister i produktionen bara leder till ännu högre priser och större intäkter.
Antag att man i stället delar upp denna gigantiska kolchos i hundra privata småjordbruk, där vart och ett dels producerar för eget behov, dels säljer mjölken till marknadspris. Varje jordbruk måste då ta priset som givet i stället för att - som i kolchosen - bara luta sig tillbaka och vänta på att priset stiger.
Vattenfalls problem är inte ett styrningsproblem, utan ett strukturproblem. Och det är detta som östros har så svårt att fatta, eftersom han i grunden har en antikapitalistisk grundsyn. Om man inte förmår att se fördelarna med konkurrens och incitament så är det förstås svårt att förstå vad som är fel med det statliga jätteföretaget Vattenfall.
Kommentarer