Varken socialism eller New Public Management
Min forskarkollega Anders Lundberg har nyligen presenterat sin Timbrorapport om bygget av Nya Karolinska. Jag rekommenderar läsning, den kommer att sätta avtryck.
Själv är jag inte förvånad över slutsatserna. Skrev själv om sjukhussammanslagningar och stordriftsfördelar inom vården i Reforminstitutets rapport "Stor och liten". I den gick jag och min dåvarande handledare Lars Södersström igenom den vetenskapliga litteraturen om sjukhusproduktivitet och sjukshusammanslagningar. Resultatet var tydligt - stordriftsfördelar över en nivå på 400-500 vårdplatser förekommer i princip inte. ändå är svenska sjukhus bland de största i världen.
Förklaringen, som jag ser det, är att den täta kopplingen mellan politik och vårdproduktion i Sverige gör att många strategiska beslut fattas på den politiska nivån. Det innebär att beslut om nysatsningar ofta sker med politiska förtecken. Och eftersom politiker är dåliga på att bedöma behovet av olika typer av vård är det lätt hänt att man faller för spektakulära projekt och anordnar arkitekttävlingar innan man ens vet vilka uppgifter i vården som behöver utföras.
Risken för detta syndrom är mindre i länder där sjukhusen enbart får betalt för utförd vård, exempelvis Tyskland och USA. Där skulle man aldrig komma på tanken att mitt i en vårdkris bygga ett nytt sjukhus som har färre vårdplatser än det gamla. Detta eftersom man vill ha möjlighet att producera mer vård för att åtminstone kunna täcka investeringskostnaderna för byggnaderna. Själv tror jag att vi i Sverige skulle tjäna på att gå över till en sådan modell - med statlig finansiering av slutenvården - och i görligaste mån hålla politikerna borta från styrningen av vården.
Jag rekommenderar för övrigt Maciej Zarembas andra artikel i serien om svensk sjukvård. Jag har kommenterat den första här, som faktiskt mer handlade om sjukvårdbyråkratin än om New Public Management (NPM). Den andra artikeln handlar dock mer om NPM och om vad som kan hända när man från politisk nivå försöker detaljreglera vårdgivarna med ekonomiska incitament.
Problemet med Zarembas i och för sig träffsäkra analyser är att varken socialism (planekonomi) eller marknadssocialism (New Public Management) är något bra sätt att styra vården. Lösningen tror jag är att sätta patienten i centrum och ge vårdgivarna större spelrum att lösa vårdåtagandet inom befintliga ramar. Titta på hur Storbritannen arbetar för att förändra sjukvården eller hur aktörer som Kaijser Permanente i Kalifornien koordinerar vården kring patienten.
Det finns mycket att göra i svensk sjukvård, men man måste tänka i systemtermer och våga ifrågasätta modeller som man av historiska skäl råkat fastna i. Att Stockholms läns landsting fastnat i New Public Management är förstås inte bra. Lösningen är dock inte att gå tillbaka till 80-talets planekonomi. Man måste hitta något nytt - en modell som tillåter pluralism och nytänkande och håller politikerna borta från vårdens dagliga styrning.
Kommentarer