Varför jag inte är liberal
Friedrich Hayek skrev i Frihetens grundvalar ett postscriptum med titeln "Varför jag inte är konservativ". Känner mig ibland frestad att skriva något liknande med titeln "Varför jag inte är liberal". Men jag har hittills avstått - med motiveringen att liberalismen trots allt är den ideologi som jag känner störst samhörighet med av de ideologier som våra politiker brukar bolla med.
Fallet med spårrånaren tycker jag ändå illustrerar ett av liberalismens problem. Varför skulle hans agerande den där sena kvällen vara mindre moraliskt förkastligt än ett regelrätt mord? Att straffvärdet kanske är två års fängelse är en sak - detta beror mer på en systematisk avvikelse mellan det allmänna rättsmedvetandet och den svenska rättstillämpningen.
Det jag syftar på är det moraliska straffvärdet - vilket straff känns rimligt? Somliga liberaler skulle säga att människors känslor inför brottet är irrelevanta - spårrånaren har bara stulit en plånbok och man måste när man bedömer det moraliska innehållet i gärningen i princip bortse från omständigheterna i övrigt.
Det är enligt min mening en felaktig utgångspunkt - till och med för rättsväsendet, som med nödvändighet måste förenkla verkligheten en del för att nå förutsägbara domslut. Varför är människor i så fall upprörda över det som hände, plånböcker stjäls ju varje dag? Det måste finnas någon aspekt av händelsen som inte fångas av lagen och lagens moraliska fundament.
Något är uppenbart snett med det liberala samhällets moralkodex - vi har börjat förväxla våra moraliska tumregler med verklighetens moral. Det råder en kollektiv missuppfattning om att en kollektiv moral kan existera utanför våra personliga hjärnor. En moral som kan reduceras till kategorier av handlingar - lite som när småbarn stoppar fyrkantiga, runda och triangulära klossar i en låda. Har man väl fått in klossen i rätt hål har man också definierat handlingens moraliska status.
En absurd tanke. Men för att förstå var det gick snett måste vi backa några tusen år. Aristoteles menade någon gång 350 år före Kristus att lagstiftningen i samhället bör spegla människors moraluppfattning. Inget ont om den målsättningen. Men det är här jag tror att snedstegen börjar. Problemet är att moral definieras som "... bedömningen av intentioner, beslut och handlingar som goda eller onda".
Tanken att handlingar har moraliska egenskaper leder fel. Begreppet handling är i sig en förenklad beskrivning av verkligheten. Synsättet lämnar därför litet utrymme för att en handling som bedöms som god av en individ skulle bedömas som ond av en annan. Det lämnas litet utrymme för att en handling som bedöms som god under vissa yttre omständigheter skulle kunna bedömas som ond under andra omständigheter. Det lämnas litet utrymme för att en handling som bedöms som god vid en tidpunkt skulle kunna bedömas som ond vid en annan tidpunkt.
Innebär det att jag förespråkar någon form av moralrelativism? Nej, min egen moral är starkt korrelerad med andra människors moral. Men jag motsätter mig varje försök att påverka min egen bedömning av om en handling är god eller ond. Ni kan försöka övertyga mig om att det är moraliskt rätt att handla på ett visst sätt, men ni kan aldrig övertala mig eller genom lagstiftning, hot eller tvång förändra min grundläggande moralsyn.
Om jag säger att spårrånarens handlande är mer förkastligt än mord så är det så. Min moral är min egen och ingen annans. Mitt normsystem är mycket mer komplicerat än de handlingsbaserade normsystem som utgår från att ett mord är ett mord och en stöld en stöld.
Många av de paradoxer som presenteras för att åskådliggöra skillnaden mellan exempelvis utilitarism och naturrätt är paradoxer främst för att problemen är konstruerade. Ta en valfri handling, flytta den ur sitt sammanhang i tid och rum och tala sedan om för oss andra hur den bör bedömas moraliskt. Många av dessa "problem" skulle förmodligen vara lättare att lösa om man bara visste vem som man måste spränga i luften för att rädda tio andra från att drunkna. Lösningen förutsätter dock att man har en känsla för rätt och fel - har man ingen egen moraluppfattning är det notoriskt svårt att lösa moraliska problem.
Detta innebär inte att min moral är godtycklig eller att den avviker särskilt mycket från andra människors moral. Det innebär bara att min moral är min och ingen annans. Det innebär också att det inte finns någon moralkodex som vi kan följa för att bli goda. Ondska är ett sinnestillstånd, ingen kvällstidningslista där man prickar av handlingar. Moralen är personlig, liksom bedömningen av vem som är ond. Den som följer ungefär samma moralregler som jag själv bedömer jag som god, den som påtagligt avviker kallar jag ond.
även om jag motsätter mig alla försök att pådyvla mig en moral utifrån, förnekar jag inte att det finns gott och ont. Men det är JAG som är måttstocken för vad som är ont och gott. En ond handling som begås med stöd av lag och rätt är i mina ögon inte bättre än en handling som beivras av stat och polis. Om spårrånaren så bara får tre månader i fängelse kommer jag fortsätta tycka att han borde fått livstid.
Kommentarer