Varför det inte går att ha 100 procents ersättning i sjukförsäkringen
En fråga som politiker ofta får i samband med förslag om att förändra sjukförsäkringen är om de tror att en lägre ersättningsnivå gör människor friskare? även om frågan är retoriskt ställd tycker jag att den är värd att ta på allvar. Varför har vi inte 100 procents ersättningsnivå i sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen?
De som kritiserar förekomsten av en självrisk påstår ibland samtidigt att det förekommer omfattande fusk inom sjukförsäkringssystemet och att en bättre kontroll skulle kunna lösa problem med överutnyttjande. Själv tror jag att den här lite ensidiga, nästan naiva, synen på sjukdom och arbetsförmåga har ställt till med många problem, inte minst i samband med införandet av de nya reglerna. Tror det är mer fruktbart att se sjukdom och arbetsförmåga som kontinuerliga variabler. Ingen människa är fullt frisk, men det är å andra sidan få som helt saknar arbetsförmåga.
Gränsen för vem som är frisk eller sjuk kan dras på många sätt och det går att använda olika kriterier. Sjukförsäkringen är exempelvis inte (och bör enligt min mening inte vara) något yrkesförsäkring. Den som kan arbeta bör också arbeta.
I många fall kan detta säkert uppfattas som brutalt. Ett exempel kan vara en överläkare som visserligen kan arbeta 50 procent som överläkare, men skulle kunna arbeta 100 procent som biträde i ett snabbköp. Ska den personen tvingas till ett arbete som kanske inte kräver en lika lång utbildning?
Mitt svar på frågan är ett obetingat JA. Valet finns förstås alltjämt att personen i fråga arbetar 50 procent som överläkare och vilar resten av tiden. I normalfallet torde detta val dessutom ge en bättre lön än ett heltidsarbete i snabbköpet.
Ett liknande fall togs upp av den politiska oppositionen i valrörelsen. På sätt och vis var det lite ironiskt att socialdemokraterna, som säger sig värna om utsatta grupper i samhället, valde att lyfta upp ett exempel med en person som faktiskt hade en ganska god ekonomisk situation - alldeles oavsett ersättningen från de allmänna försäkringarna.
En annan reaktion blev det när en bloggare i slutet av valrörelsen lyfte ett fall av en helt annan karaktär. Det handlade om en 55-årig person med agromegali som av Försäkringskassan förnekats permanent sjukersättning. Enligt kriterierna för beviljande av ersättning uppfyllde hon inte kraven, trots att hon uppenbart saknade arbetsförmåga.
Det var bristen på flexibilitet och individuell hänsyn som upprörde människor. Och det finns tyvärr ingen absolut koppling mellan domstolars lagtolkning och människors uppfattning om vad som är rätt eller fel. Det måste därför finnas ett visst utrymme för individuella bedömningar för att systemet ska fungera.
Bedömningen av arbetsförmågan görs i dag i förhållande till begreppet "den reguljära arbetsmarknaden". Ingen vet förstås vad detta egentligen innebär, precis som ingen visste vad det tidigare begreppet "normalt förekommande arbete" egentligen betydde. Det är något som avgörs i prejudicerande rättsfall.
Det viktiga med att det finns ett enhetligt begrepp är dock att detta i sig tydliggör att alla ska behandlas lika - sjukförsäkringen gör ingen skillnad på kön, klass, utbildning eller etnicitet. Människor behandlas lika i förhållande till lagen.
Arbetsförmåga kan i sig ses som en kontinuerlig variabel som mäts med viss osäkerhet. För att människor inte ska råka illa ut måste det därför finnas en säkerhetsmarginal som gör att de så kallade "enskilda fallen" i möjligaste mån kan undvikas. Naturligtvis kommer det alltid att begås fel av enskilda handläggare och läkare, men det handlar om att minimera förekomsten av sådana fel för att sjukförsäkringen ska upplevas som mänsklig.
Arbetsförmågan varierar i de flesta fall över livet, beroende på utbildning, hälsa och erfarenhet. Ekonomen Gary Becker tänkte sig i en vetenskaplig artikel från 1962 att en individs möjlighet att bidra på sin arbetsplats beror på två tillgångar: Dels arbetsplatsspecifikt humankapital, dels allmänt humankapital.
När vi ser till sjukförsäkringen är det den första typen av humankapital som är mest intressant. Enkelt uttryckt kan vi se det som att lönen, w, är en linjär funktion av arbetsplatsspecifikt humankapital, Ha, och allmänt humankapital, Hu: w=Ha+Hu.
När någon anställs på en arbetsplats sätts lönen utifrån arbetsgivarens förväntningar om individens möjlighet att bidra på sin arbetsplats. I regel är lönen lite högre än arbetsförmågan i början av anställningen, för att efter några år - när individen lärt sig rutinerna på arbetsplatsen - hamna något lägre än värdet av personens bidrag till företagets verksamhet.
Förväntningarna infrias dock inte alltid. Om personen i fråga blir sjuk, eller av andra skäl förlorar delar av sin förmåga att bidra på arbetsplatsen, kan det för både den anställde och arbetsgivaren te sig bättre att han eller hon blir sjukskriven. Eftersom lönen i regel är reglerad i avtal och oflexibel ter sig denna lösning ofta som den bästa för båda parter.
När sjukskrivningen pågått under en längre tid ställs individen ofta inför ett svårt val. Om han eller hon återvänder till arbetsplatsen blir lönen som förut w, men individen kan på grund av frånvaron från arbetet ha svårt att leva upp till arbetsgivarens förväntningar.
Individen kan även välja att säga upp sin anställning. Då kan han eller hon inte tillgodogöra sig den kunskap som förvärvats på den aktuella arbetsplatsen, utan får nöja sig med en lön som motsvarar w-Ha, alltså i många fall betydligt lägre än innan sjukdomsfallet.
Om den del av lönen som beror på arbetsplatsspecifikt humankapital är större än 30 procent kan det för individen bli en ren förlustaffär att byta arbete jämfört med att ha sjukpenning. Det är därför inte förvånande att väldigt många tidigare blev kvar i sjukförsäkringen, trots att de symptom och besvär som ursprungligen orsakade sjukskrivningen hade läkt ut.
Det är också insikten om dessa problem som utgör grunden för rehabiliteringskedjan. De nya reglerna begränsar möjligheten av vara sjukskriven om man har arbetsförmåga i något annat arbete än sitt ursprungliga. Reglerna om anställningsskydd påverkas dock inte av reformen, vilket i praktiken ställer högre krav på arbetsgivaren att antingen erbjuda den anställde ett anpassat arbete eller att komma överens med dennes fackliga organisation om en annan lösning.
I den allmänna debatten har de höga sjuktalen under slutet av 1990-talet uppfattats som effekten av ett slappt regelverk eller av för höga ersättningsnivåer. Fast själv tror jag inte att detta riktigt stämmer. Trots nästan 90 procents effektiv ersättning i början av en sjukskrivningsperiod är inflödet i långtidssjukskrivning i dag mycket lågt.
Och det är nog inte så konstigt. även om de ekonomiska villkoren är relativt förmånliga ter sig inte en framtid som långtidssjukskriven som ett attraktivt scenario. Ställer man frågan till någon på stan om de skulle vilja lämna arbetsmarknaden i förtid med förtidspension så svarar en överväldigande majoritet säkert nej.
Att sjuktalen exploderade mot slutet av 1990-talet kan därför med all sannolikhet förklaras med att en del av arbetsmarknaden rycktes undan för en förhållandevis stor grupp människor, samt en kombination av olyckliga incitament för berörda parter.
Det handlar emellertid inte om höga ersättningsnivåer under det första året, inte heller om att regelverket var alltför slappt (med några undantag). Förklaringen är snarare att en stor grupp människor hamnade i en situation där fortsatt sjukskrivning trots allt var det mindre onda alternativet.
Att inflödet i sjukpenning nu minskar är en effekt av att rehabiliteringskedjan ställer krav på alla parter att vidta aktiva åtgärder. Det är emellertid olyckligt att nivån i den förlängda sjukpenningen hamnade på 75 procent, betydligt högre än för sjukersättningen.
Tror att en lösning med 70 procents ersättning efter ett år och utan bortre tidsgräns hade varit en mjukare och mer lätthanterlig modell, mot bakgrund av att man betydligt tidigare måste motivera såväl individ som arbetsgivare att gå vidare. Inklusive avtalsersättningar hamnar den effektiva ersättningsnivån nu på närmare 85 procent och detta är högre än den lön som de flesta kan räkna med att erbjudas efter en längre tids sjukfrånvaro.
Den bortre parentesen vid 2,5 år och arbetslivsintroduktionen kan förstås innebära att en del personer på sikt återfår arbetsförmågan. Men tyvärr innebär en så lång bortavaro att de sannolikt får svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden (vilket också visat sig).
Så vad skulle man kunna göra för att förbättra rehabkedjan ytterligare? Tror det är viktigt att för det första skilja mellan vad som är lämpligt och vad som är politiskt möjligt. Givet dessa restriktioner ser jag en tänkbar reform framför mig:
1) Ta bort den bortre parentesen och inför ett obligatoriskt program vid Arbetsförmedlingen under det andra årets sjukskrivning. Låt ersättningsnivån förbli på samma nivå som i den förlängda sjukpenningen.
2) Sänk ersättningen i den förlängda sjukpenningen till 70 procent och höj samtidigt taket i sjukpenningen (dock ej sjukersättningen) till 10 prisbasbelopp. Detta skulle kunna få med Folkpartiet på tåget.
3) Återinför särskilda skäl i AFL, såväl för sjukpenning som för sjukersättning. De särskilda skälen bör - i likhet med undantagen för prövning mot hela arbetsmarknaden - avse möjligheten att göra särskilda etiska överväganden. Det bör också förtydligas att arbetsförmågebegreppet, vid bedömning av rätten till sjukersättning, avser arbetsförmågan fram till 65 års ålder.
4) Låt reglerna för arbete med förtidspension (steglös avräkning) omfatta även nybeviljade ersättningar.
Dessa förändringar tror jag skulle kunna göra rehabiliteringskedjan både mer flexibel och mer effektiv. I grunden är det ett bra system, men det kan bli ännu bättre.
Kommentarer