Varför två år för alla?
Jag tillhör den minoritet som är mer intresserad av hur man hjälper flyktingar till jobb när de väl är här snarare än frågan om hur många som bör komma hit. Den senare frågan är nämligen rätt ointressant om man sysslar med socialpolitik - det handlar bara om vad man ska göra vid gränsen.
Har fått anledning att tänka på dagens etableringsersättning. På många sätt har den en väldigt bra utformning och det är därför synd att etableringsperioden bara blir en övergångstid av procrustestyp, alltså lika för alla oavsett behov.
En sak som är bra med etableringsersättningen är att den inte räknas av mot arbetsinkomster. Om en flykting i programmet klarar av att genomgå utbildningen och samtidigt arbeta är detta tillåtet. Etableringsersättningen räknas inte av från arbetsinkomsten.
Nu är det väl så ovanligt att någon får jobb tidigt att frågan inte ens kommit upp till diskussion, men ur askan i elden för när de två åren har gått kan den flykting som lyckats få ett arbete mycket väl kastas i armarna för kommunens socialtjänst. Särskilt stor risk för att detta ska inträffa är det om flyktingen tillhör en familj med stor försörjningsbörda.
En lågt hängande frukt för politikerna vore att differentiera systemet med avseende på flyktingarnas bakgrund. En analfabet från Afghanistan har andra behov än en läkare från Syrien. För läkaren ter sig de två åren som mindre väl använd tid, då hen förmodligen har läst in svenskan under tiden i flyktingboendet och nu behöver helt andra insatser.
Förmodligen har tanken om att behandla flyktingar olika beroende på bakgrund fallit politikerna in och förkastats eftersom man tycker detta skulle vara att behandla människor godtyckligt.
Själv tror jag det är svårt att undvika särbehandling om man ska få etableringsprocessen att fungera så smidigt som möjligt. Jag tror att man i många fall med fördel skulle kunna utsträcka etableringsperioden till fem år och kanske helt avskaffa den för andra. En längre etableringsperiod innebär att flyktingarna får behålla hundra procent av sina arbetsinkomster under fem år i stället för noll procent - om inkomsterna hade avräknats som man gör med det ekonomiska biståndet.
Men en sådan modell förutsätter för att uppfattas som rimlig att kraven på att delta i utbildning är strikta - så strikta att det antagligen skulle vara svårt att arbeta heltid. Undantag från närvaroreglerna bör endast göras vid allvarlig sjukdom. I princip innebär det att närvaro prickas av och att eventuell frånvaro direkt avräknas mot etableringsersättningen.
Danmark är ett av de länder som har en mer flexibel modell för etableringsprogrammet. Där kan utbildningsinsatserna pågå mellan ett och fem år. Att även låta själva ersättningen anpassas är förvisso mer kontroversiellt, men enligt min mening ändamålsenligt. Det vi vill är att skapa maximalt goda förutsättningar för att flytkingarna ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden och jag tror att dagens modell drar alla över samma kam på ett väldigt olyckligt sätt.
Kommentarer