Den hälsosamme ekonomisten

Varför kocken inte ska äga båten

Oliver Harts kanske mest kända uppsats är: Hart, Oliver, and John Moore. 1990. Property rights and the nature of the firm. Journal of Political Economy 98(6): 1119- 1158.

Det är givetvis svårt att förstå vad Oliver Hart har att säga om upphandling av strumpor om man inte läst den. Så här följer en populär sammanfattning. Uppsatsen kan ni läsa i original på den här länken.

Harts uppsats tar sin utgångspunkt i ett ekonomiskt problem med tre inblandade aktörer. En skeppare, en person som använder båten och en kock som lagar maten ombord. Frågan som Oliver Hart vill besvara är vilka av dessa tre personer som bör äga båten och därmed ha ett avgörande inflytande över hur båten används. Vi antar vidare att personen som nyttjar båten är skepparens enda kund och att skepparen är den enda person som vet hur man seglar båten.

Eftersom Hart är ekonom utgår han från att ägandet bör fördelas på ett sätt som främjar samhällsekonomisk effektivitet. Principen som Hart härleder ur ekonomisk teori är att aktörer som har ett avgörande inflytande över en process även ska vara dess ägare. I fallet med båten leder det oss till slutsatsen att antingen kunden som använder båten eller skepparen ska äga båten. Båten ska definitivt inte ägas av kocken, eftersom detta skulle göra det mindre sannolikt att de tre aktörerna kommer överens om att åka på en tur.

Detta avgör ändå inte frågan om hur skepparen och skepparens kund ska äga båten. Ska skepparen äga själva skrovet och kunden inredningen och seglen? Om vi ändrar förutsättningarna så att skepparen och kocken går att byta ut går det att visa att hela båten bör ägas av kunden. Detta maximerar sannolikheten för att båtturen blir av och att parterna inte fastnar i förhandlingar om vem som ska få överskottet från samarbetet.

Men vad i hela världen har detta att göra med upphandling av strumpor, undrar ni kanske? Så det ska jag helt kort förklara.

Låt kunden i exemplet ovan vara Stockholms läns landsting. Skepparen får vara tillverkaren av de stödstrumpor som landstinget behöver i sin verksamhet. Och kocken, slutligen, är företaget OneMed som fått i uppgift att tillhandahålla förbrukningvaror till landstinget (exempelvis stödstrumpor).

När landstinget upphandlar tjänsten att tillhandahålla förbrukningvaror under en specificerad period på - säg - fem år är det som om man under den perioden överlåtit ägandet av landstingets förbrukningsartiklar till en extern part. Om vi ser förbrukningsartiklarna som skrovet på båten och personalens arbetsinsatser som seglen och båtens inredning är det tydligt att landstinget har gett OneMed en exklusiv rätt att tillhandahålla skrovet på båten. Ingen annan kan under den specificerade perioden - utan OneMeds tillstånd - leverera förbrukningsvaror. Detta eftersom OneMed är rankade som etta i landstingets ramavtal.

Problemet är att det med den ägarstrukturen inte kan bli någon båtresa om inte båda parter - landstinget och OneMed - är helt överens. Det måste tillsättas både personal och förbrukningsartiklar för att det ska kunna produceras sjukvård.

Genom ramavtalet har landstinget i praktiken gett OneMed ett avgörande inflytande över sjukvården. I stället för att köpa in sjukvårdsartiklar har man sålt halva landstinget till en extern part - som därmed juridiskt sett fått en extremt stark förhandlingsposition. Positionen kan företaget sedan använda för att pressa fram bättre villkor för sig själva. Landstinget kan givetvis häva hela avtalet, men om man gör det följer en juridisk process som bli mer kostsam för landstinget och medborgarna än för det privata företaget.

Vad skulle Oliver Hart ha sagt om strumpupphandlingen i Stockholms läns landsting? Vad skulle han ha sagt om hur offentlig upphandling bedrivs i allmänhet?

Det enklaste är att fråga honom när han kommer på besök för att ta emot nobelpriset i december. Men jag är övertygad om att han bara hade skakat på huvudet åt alltihop och konstaterat att det finns en enkel och självklar lösning - att landstinget bildar ett helägt bolag som tar över den inköpsverksamhet som OneMed bedrivit. Försörjningen av förbrukningsmateriel och försörjningen av personal är två tjänster som präglas av så stor komplementaritet att det är vansinnigt att överlåta den ena delen till ett privat företag. I vilket fall som helst bör landstinget ha ett avgörande inflytande över försörjningen av både personal och förbrukningsvaror för att sjukvården ska fungera effektivt.

Detta innebär inte att landstinget ska börja tillverka egna stödstrumpor. Det innebär bara att man inte kan överlåta produktionsfaktorer som är nödvändiga för sjukvårdsproduktionen till en privat monopolist. Kocken som ska laga mat på båten får gärna ta med sig egna kastruller när han lagar mat. Det kan till och med vara en ändamålsenlig lösning. Det är däremot inte ändamålsenligt att låta kocken äga spisen, inredningen och kanske till och med seglet på båten. 

Kommentarer