Varför inte förbjuda banker?
Det är många som tycker att marknaden har fått för stort inflytande och att politikerna borde ta över kontrollen. Men väldigt få verkar ha tänkt djupare än så. När ska staten gripa in? Hur ska regleringarna se ut?
Det ironiska är att de mest radikala förslagen för att hantera finanskrisen faktiskt kommer från de mest liberala tänkarna. Niclas Berggren länkar till en högst intressant diskussion i The Atlantic som handlar om huruvida man borde förbjuda banker över huvud taget.
Det vore radikalt, men är faktiskt inte helt otänkbart. Frågan som man ställer sig är förstås hur företag ska kunna försörjas med kapital, utan några mellanhänder som medlar mellan långivare och låntagare?
Svaret på den frågan är att det förmodligen bara behövs en funktion för att hantera bedömningen om en viss låntagare är en god eller dålig kreditrisk. I dag utförs denna funktion av Upplysningscentralen enligt ganska enkla principer: Om du har betalat alla dina lån så har du rätt att låna en viss andel av din inkomst. När det gäller företag krävs förstås något mer avancerade tjänster, men även det är upplysningar som borde gå att köpa på marknaden.
Principen är i så fall att den som vill låna ingår ett kontrakt med den som har pengar över. Ett lån på 10 år kan alltså inte ges om inte någon annan avstår från motsvarande summa under lika lång tid. Även i dag finns förstås regleringar, men något krav på en direkt matchning av låntagare och långivare finns inte.
I ett system där man matchar långivare och låntagare finns det förstås också en risk, men risken handlar i detta fall om att personen som har lånat inte kan betala tillbaka när lånet löper ut. Pengarna som lånats ut investeras ju i regel i maskiner och annan utrustning för att låntagaren ska kunna producera något som sedan går att sälja. Det bokförda värdet av maskinerna bör dock motsvara värdet av det utlånade kapitalet; enligt principerna för dubbel bokföring.
Skillnaden mot en bank är tydlig. Bankerna lånar ut mer pengar än vad som finns tillgängligt, något som i alla andra sammanhang skulle ha betraktats som en form av systematiserat bedrägeri. Bankerna och andra finansiella företag har dock beviljats ett politiskt sanktionerat undantag från normala principer om att inte låna ut mer pengar än vad som finns tillgängligt.
Genom att förbjuda banker (eller inte tillåta dem), i dagens mening, skulle det vara möjligt att eliminera ett riskmoment i ekvationen. Men frågan är om man kommer åt alla risker. Om roten till problemen är en långvarig kreditexpansion kan ett bankförbud förstås vara en lösning. Men är orsaken till problemen en allmän överskattning av framtida tillväxtmöjligheter i en eller flera branscher lär inte ens detta, ganska så radikala, förslag lösa några problem.
Kedjebrev är ett fenomen som är betydligt äldre än det moderna bankväsendet. Problemet är inte så mycket att det finns nya och sofistikerade finansiella instrument, som att det är väldigt osäkert att ingå bindande och långsiktiga kontrakt. Spekulation i tulpanlökar och bostadsobligationer har något gemensamt. Det handlar om en felaktig uppfattning om framtiden och framtida värden som delas av väldigt många människor samtidigt.
Staten är sammansatt av människor som i grunden har samma vanföreställningar som människor som verkar i den privata sektorn. Och en blind kan inte leda en blind. Frågan är därför om det är meningsfullt att kräva mer av övervakning för att lösa problemet med kollektivt vansinne. Tanken med övervakning är ju att någon i beslutande ställning ser vad som är på väg att hända. Och bevisligen var så inte fallet den här gången heller.
Möjligen är bubblor och deras konsekvenser något som vi därför måste leva med. Sedan kan regelverken vara mer eller mindre restriktiva. Därför bör vi nog inte utesluta ett förbud mot banker, något som faktiskt förespråkas av många nyliberala ekonomer från den Österrikiska skolan.
Kommentarer