Den hälsosamme ekonomisten

Vårdval och PRO

Vårdvalsmodellerna sprider sig över landet. Nu inför även Stockholm, Skåne, Östergötland, Blekinge, Uppsala, Västmanland, Gotland och Kronoberg den stilbildande modell som ursprungligen hämtats från Halland.

Farhågorna från oppositionen är mer ojämlik vård och utarmning av socialt utsatta områden. Tonläget är högt. Pensionärsorganisationen PRO, som i och för sig är positiv till vårdvalsmodeller, har exempelvis hävdat att stockholmsmodellen ger sämre ersättning för äldre patienter än Hallandsmodellen.

Till att börja med måste konstateras att de olika landstingen har valt delvis olika ersättningsmodeller. Samtliga modeller har mekanismer som kompenserar vårdgivarna för patienter med större vårdtyngd, men kompensationen är utformad på olika sätt. I Stockholm är den fasta ersättningen 585 kronor per person i yrkesverksam ålder och 2083 kronor för någon som är över 75 år. Ett läkarbesök ersätts dessutom med en rörlig ersättning på ungefär 500 kronor.

I Halland är åldern den avgörande faktorn i ersättningssystemet. Däremot finns ingen besöksersättning. Ersättningen är 1632 kronor för personer i yrkesverksam ålder och 8160 kronor för personer över 80 år.

Ok, vilken modell är då förmånligast för äldre patienter. Det går helt enkelt inte avgöra utan att ha kunskap om hur många och hur långa besök som äldre patienter gör i förhållande till patienter i yrkesverksam ålder. Någon sådan information har PRO inte redovisat.

Det kan mycket väl vara stockholmsmodellen som ger mer ersättning till äldre patienter och hallandsmodellen som ger mindre. Om äldre patienter (80+) i genomsnitt gör exempelvis 15 läkarbesök per år ger stockholmsmodellen högre ersättning än hallandsmodellen.

Nu är hallandsmodellen min favoritersättningsmodell (sorry Stockholm), men jag föredrar både stockholmsmodellen och hallandsmodellen framför de anslagsmodeller som är vanliga i socialdemokratiskt styrda landsting och som inte ger vårdgivarna några drivkrafter alls att höja kvalitet och tillgänglighet. Å andra sidan måste jag konstatera att Stockholms läns landsting verkar vara bättre på att informera om vårdkvalitet.

Skulle det visa sig att kvaliteten inte blir jämnt fördelad över länet har stockholmspolitikerna för första gången tillgång till ett instrument för att mäta hur vårdkvaliteten utvecklas i olika delar av länet. Med regelbundna patientenkäter mäts nämligen patienterna upplevelse av vårdens tillgänglighet och bemötande. Om systematiska variationer i kvalitet kvarstår kan man lösa problemet genom att vikta om ersättningen; kanske baserat på antalet listade patienter med diagnoser som leder till stora vårdbehov (exempelvis diabetes).

Ett vårdsystem kan aldrig vara hugget i sten. Men jag tror det är bäst att avvakta åtminstone det första årets utfall innan justeringar görs. Och om sådana behov finns är det bättre att vikta om ersättningen baserat på patienternas faktiska vårdtyngd - inte var patienterna bor.

Men jag tror att stockholmsmodellen, även med dagens utformning, leder till en jämnare kvalitet än tidigare modeller. Ett viktigt skäl är att möjligheten för kvalitetsjämförelser har ökat påtagligt med websidan www.vardguiden.se. Konkurrens är nämligen inte bara en kraftfull mekanism för att höja kvaliteten, utan också för att jämna ut densamma.

Kommentarer