Den hälsosamme ekonomisten

Var det bättre förr?

Råkade av en händelse läsa en tidningsartikel från december 2005 om ohälsa och rehabiliteringsfrågor. Rubriken var ”Unga kvinnor slås ut från arbetet”. Antalet personer som varje år beviljas förtidspension har enligt artikeln sjunkit och uppgår ”bara” till 64000. Någon rehabilitering värd namnet finns inte; 200 personer tas varje år emot vid stressmottagningen på Karolinska.

Staten satsar nittio miljoner kronor på aktiva rehabiliteringsinsatser, en droppe i havet. Arbetslivsminister Hans Karlsson lovar dock att gå igenom alla förtidspensionerades akter för att se om någon mot förmodan har råkat bli så frisk att Försäkringskassan kan dra in deras ersättning.

Så såg det ut då. Men hur ser det ut i dag?

Regeringen har just skrivit under ett avtal med Sveriges kommuner och landsting om införandet av en rehabiliteringsgaranti; 3,4 miljarder kronor satsas under tre år på rehabilitering och en förstärkt företagshälsovård. Satsningen riktas bland annat till den grupp som artikeln handlar om; kvinnor med lättare psykiska besvär och stressreaktioner.

Försäkringskassan räknar med att antalet personer som behöver nybeviljas förtidspension nästa år kommer att uppgå till omkring 20000, mer än en halvering. Ingen kommer längre att tvångspensioneras för att staten ska spara pengar.

Sedan artikeln skrevs är ungefär 60000 färre långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Och från nästa årsskifte får alla de 420000 individer som redan har beviljats permanent förtidspension möjlighet att arbeta, studera eller engagera sig ideellt, utan att ersättningen ifrågasätts.

Försäkringskassan har från årsskiftet 2007/08 fått möjlighet att köpa in rehabiliteringsinsatser direkt från landstingen. Uppskattningsvis kommer nästa år 300 miljoner kronor att användas för detta ändamål; utöver rehabiliteringsgarantin.

Allt var inte bättre förr.

DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2

Kommentarer