Valfriheten och ramarna
Läser en artikel av Anders Lindberg som en del av mina bekanta tycks bli upprörda över. Den handlar om valfrihet och att det inte nödvändigtvis är bättre att ha 1 000 alternativ än att ha tre att välja mellan. Personligen förstår jag inte vad som är upprörande i artikeln. Ledarskribenten tar inte avstånd från valfriheten som sådan, utan påpekar bara att det institutionella regelverket också har betydelse. Det finns exempel på situationer då ett privat eller offentligt monopol kan vara lämpligt - så länge det är möjligt att utmana den dominerande aktören. Vi talar då om dynamisk konkurrens - en konkurrens där risken att bli av med sitt monopol är den faktor som driver utvecklingen. Ett bra exempel på en marknad som nästan uppfyller det kriteriet är den för sökmotorer på nätet - där Google har en väldigt stor marknadsandel.
Det som upprör är antagligen rubriken "Vi blir olyckliga av mer valfrihet". Så är det inte. Däremot kan vi bli olyckliga av dåliga institutioner. Elmarknaden har uppenbara brister, liksom upphandlingen av tjänster för att underhålla vår infrastruktur.
Varken borgerliga eller socialdemokratiska politiker verkar ha någon bra intuition för vad som bör vara privat eller konkurrensutsatt och varför. Det är inte så konstigt. För att förstå hur man ska reglera en marknad krävs insikter som de flesta politiker saknar. Man bör ha läst lite nationalekonomi med inriktning på asymmetrisk information och gärna lite spelteori för att förstå vilka regler som är lämpliga på vilka områden.
I många fall inser vi inte förrän i efterhand att de regler som vi satte upp inte fungerar. Då krävs det mod för att erkänna att man hade fel och analysförmåga nog för att förstå varför det blev fel.
Läser vi bara rubrikerna är det lätt att hamna fel. Valfrihet är sällan ett självändamål i politiken. Det är ett instrument som kan leda oss framåt och bidra till att vi får det bättre. Precis som Lindberg konstaterar är det sannolikt bättre att ha fem hemtjänstföretag att välja på än att ha 5 000. Samtidigt är det bättre att ha 5 000 än att bara ha ett. De regler som politikerna sätter upp för reglerade välfärdsmarknader bör därför vara utformade på ett sätt som leder till att valen blir kognitivt hanterbara för vanliga människor och till att samhället drar maximal nytta av konkurrensens kvalitetshöjande effekter.
Kommentarer