Välfärdsstatsindividualismen och Moderaterna
Öppenhet och förmåga att tänka i nya banor är nyckeln för såväl Moderaterna som Socialdemokraterna. Moderaternas strävan efter att hitta sina förmodade rötter i Lars Trädgårds välfärdsstatsindividualism är ett kreativt försök.
Men jag undrar om man har tänkt på att välfärdsstatsindividualismen i människosyn ligger väldigt nära den karikerade form av nyliberalism som partiet samtidigt försöker distansera sig från? är ett ytterligare bejakande av individen och det individella något som tilltalar en rotlös storstadsmänniska?
För det var ju där nya Moderaterna en gång tog sin utgångspunkt - i kritiken mot den nyliberala atomismen och oförmågan att se människor som dom är. Så frågan är om Moderaterna inte biter sig själva i svansen i strävan efter att hitta en ideologisk inramning av arbetslinjen?
I själva verket har nyliberalismen alltid varit djupare än så. I nyliberalismen finns en inneboende tro på människor som intelligenta varelser som förmår att lösa problem utan statlig inblandning. Man kan anklaga nyliberaler för att vara naiva, men knappast för att vilja annat än väl. Att nyliberaler i allmänhet skulle vilja se människor ligga och svälta ihjäl på gatorna är en bild som vänstern gärna sprider, men den har föga gemensamt med verkligheten.
Men hur är det med välfärdsstatsindividualismen? Om man ser det som ett egenvärde att människor arbetar satan ser man det kanske också som ett egenvärde att den lilla världen marknadiseras? Precis som utrerade feminister ser hemarbete som något intrinsikalt ont, ser välfärdsstatsindividualisten marknadsarbete som något intrinsikalt gott. Det som inte kan prissättas tillför inte samhället värde och bör därför på sikt utrangeras.
Detta får mig osökt att tänka på ett citat av Oscar Wilde:
"En cyniker är den som vet priset på allt, men värdet på intet."
Lars Trädgårds koncept, som jag här kallar välfärdsstatsindividualism, kom jag första gången i kontakt med i artikeln "Collectivist Germany - Individualist Sweden" i tidskriften Critical Review. Begreppet fungerar säkert bra som beskrivning av en del av den svenska folksjälen, men är det en del av vår själ som vi vill förstärka och bejaka? Kanske är det till och med en del som vi skäms en aning inför?
Det finns ytterligare problem med välfärdsstatsindividualismen. Var kommer bidragstagaren in i visionen om ett samhälle med autonoma och självständiga människor? Om arbete är det som ger människor värde är det lätt att börja se beroende av andra som en svaghet. Har alla fyllt sin kvot i välfärdsstaten, eller har vi några svikare?
Personligen tror jag inte att välfärdsstatsindividualismen räcker som ideologisk grund för Moderaterna. Skälet är att den saknar den mänskliga dimension som man exempelvis kan spåra i Hans L Zetterbergs koncept "Den stora och den lilla världen". Bristen på mänsklighet i Moderaternas politik var också det som Roy Andersson anspelade på i sin klassiska reklamfilmsserie: Varför ska vi bry oss om varandra.
Frågan kan upprepas: Varför ska vi bry oss om varandra? De borgerliga partiernas framtid avgörs alltjämt av hur vi svarar på den frågan och jag tror inte att svaret är välfärdsstatsindividualism.
Kommentarer