Välfärden måste bli en del av partiets själ
En politisk succé, men en kommunikativ kollaps. Så kan man sammanfatta Moderaternas välfärdspolitik sedan valet 2006. Den välvilliga tolkningen av strategin är att partiet lämnat utrymme för Kristdemokraterna och Göran Hägglund. Den mer troliga förklaringen är att partiets ledande företrädare helt enkelt inte läst på och därför inte talar om välfärdsfrågor med den självsäkerhet som man bör förvänta sig av ledande partiföreträdare.
Ironin i detta är inte så liten. Ointresset för välfärdsfrågorna var de gamla moderaternas akilleshäl och man hade också en del politiska förslag som kunde te sig problematiska, bland annat nedskärningar på statsbidragen till kommunerna. Nu är detta förändrat, så man borde förvänta sig att partiet börjar prata välfärd i konkreta termer - man har ju inte längre något att "skämmas" för.
Men inte. Välfärdsfrågorna är alltjämt en black om foten, trots att Moderaterna under sju år lett en regering som genomfört tiofalt så mycket förbättringar och reformer som Socialdemokraterna under sin tid vid makten. Ändå har Socialdemokraterna betydligt större förtroende i välfärdsfrågor än Moderaterna.
Min förklaring till denna paradox är att retoriken och tilltalet har förändrats snabbare än de grundläggande partistrukturerna. Moderaterna hade behövt förändra sin rekryteringsbas för att kunna tillgodogöra sig politikomläggningen fullt ut. Ska man tala välfärdsfrågor krävs det att man har personer som Barbro Westerholm eller Anders W Jonsson i den absoluta ledningen - personer som vågar tala välfärdsfrågor med den självsäkerhet som man bara kan ha med många år av praktisk erfarenhet från området.
Karriärvägarna inom partiet har av tradition varit annorlunda. Moderaterna är ett parti som man engagerar sig i därför att man är intresserad av näringsfrågor, skatter, skola eller försvar. Ja, just det sista har väl mer blivit ett problem för M med de senaste årens nedskärningar. Men det är så karriärvägarna ser ut - är man expert på socialpolitiska frågor väljer man inte att göra karriär i det partiet, i alla fall har det inte varit så historiskt.
Svagheten på det sociala planet har gjort partiet sårbart. Perifera frågor, som försäljningen av vårdcentralen Serafen, har utan substans framgångsrikt kunnat drivas av oppositionen och försatt Moderaterna i försvarsställning. Att man som politiker försöker öka mångfalden inom vård och omsorg är normalt inget som man ska behöva löpa gatlopp i medierna för. Ett stort parti med hög trovärdighet, som Socialdemokraterna, skulle bara ha kunnat ruska på sig och fortsätta arbetet med att förbättra välfärden. Ingen har lyckats hitta några jävsförhållanden i frågan och det framgår tydligt att syftet med avknoppningarna var gott. Att knoppa av verksamhet var dessutom, när beslutet fattades, en etablerad metod och mer accepterat än exempelvis privatisering. De juridiska invändningarna började dyka upp först några år senare.
Vilken blir då min slutsats av detta? Att satsningarna på välfärden gett dålig politisk avkastning och att man skulle haft större nytta av att lägga pengarna och energin på något område där partiet har hög trovärdighet - som rättsväsendet, polisen eller skolan?
Nja, så kan man förstås inte tänka i en fyrpartiregering, där helheten är summan av alla de fyra partiernas önskemål. Hade M dragit hårdare åt sitt håll skulle Kristdemokraterna varit än värre ute i dag. Om man bortser från de tre senaste årens piruetter i medierna med nya loggor, bejakande av statliga företag och annat konstigt har Nya Moderaterna hållit en lagom radikal profil för ett parti som har ambitionen att vara regeringsbärande.
Problemet är återväxten. Var finns de självklara socialpolitiska talespersonerna som med auktoritet kan förklara att det här med att väga blöjor är något som man alltid gjort inom äldreomsorgen? Var finns de erfarna tjänstemännen, läkarna och sjuksköterskorna som talar om vardagen på vårdcentralerna och de särskilda boendena? Det räcker liksom inte att säga att man har varit ute på turné och lyssnat in vad folk som jobbar ute i verkligheten upplever. Man måste ha varit där; vägt blöjorna, torkat bajs, delat medicin, ställt diagnos.
Visst, det finns naturligtvis partiaktiva läkare och sjuksköterskor och andra sakkunniga. Men finns det välkända företrädare som kan bära partiets varumärke i en debatt i Aktuellt på bästa sändningstid om svåra frågor? Nej, det som allt som oftast händer är att experterna ställs mot mer lättviktiga moderata politiker - och inte sällan har en annan uppfattning om sakernas tillstånd. Och det är väl summan av alla dessa möten - där moderaten i regel befinner sig på den förlorande sidan - som ger upphov till de alltför låga förtroendesiffror som partiet har när det gäller välfärdsfrågor.
Kommentarer