Valet 2010 avgörs av bloggarna
För att människor ska vilja engagera sig i ett politiskt parti krävs det två saker. För det första måste det finnas möjlighet för medlemmarna att skapa sig en identitet. För det andra måste medlemmarna ha möjlighet att driva personliga projekt för att på detta sätt höja sin sociala status i partiet. Socialdemokraterna har förstått de psykologiska mekanismer som ligger bakom enkla företeelser som arkadspel, tamagochi och pyramidspel. Bloggandet ger de politiska partierna möjlighet att slå sig in på en helt ny marknad; marknaden för självförverkligande.
Somliga förutspådde att 2006 års valrörelse skulle bli den valrörelse där bloggandet bröt igenom på allvar. Så blev nu inte fallet, sällan har väl en valrörelse i så stor utsträckning dominerats av etablerade medier, främst etermedier. Detta understryks också i en rapport från NMI, som är högst kritisk till hur de politiska partierna förhöll sig till bloggandet.
Men den spanska inkvisitionen dyker upp när man minst anar det. Därför tror jag att det politiska bloggandets genombrott kommer i nästa valrörelse. Och det är något som även partistrategerna hos socialdemokraterna verkar inse. Att domänen ”borgarsvin.se” har inregistrerats på socialdemokraternas IP-adress 217.114.81.10 är ett intressant exempel, som dock kan bero på något tekniskt missöde. Det är i alla fall vad socialdemokraterna själva hävdar.
Det är dock tydligt att socialdemokraterna aktivt satsar på att få egna medlemmar och sympatisörer att blogga. I s-bloggnätverket finns nu 330 registrerade bloggare, de flesta ganska aktiva och några mycket aktiva. Det är heller ingen tvekan om att det finns en uppdämd lust att skriva och att uttrycka åsikter. Aktiviteten på de olika partiernas interna debattnätverk antyder också att så är fallet. Innehållet i dessa nätverk räcker exempelvis gott och väl för att fylla samtliga lokaltidningar i Sverige med insändare.
Men ett problem med dessa partinätverk är formen. Ju mer begränsad kretsen av deltagare är, desto intressantare blir debatten. När kretsen utvidgas blir konsekvensen ofta att ett litet antal personer tar över diskussionen och skriver saker som de övriga deltagarna är föga intresserade av att läsa. Det öppna meningsutbytet blir till slut en dialog, eller i sista stadiet till och med en monolog.
Här erbjuder bloggsfären nya möjligheter. Friheten att kommentera inlägg i dagstidningar, likväl som andras blogginlägg, gör att inflödet av idéer blir större än i interna diskussionsfora. Att bloggarna rankas, ofta efter hur intressant andra människor tycker det är att läsa dem, gör att det uppstår en mekanism för att sålla bort inlägg som är alltför nördiga eller interna.
För bloggarna själva finns viktiga psykologiska drivkrafter. Att blogga är för det första en del i ett valarbete. Man bidrar till partiets framgång i valet, vilket parti man nu än tillhör. Men det är utöver detta ett personligt projekt. Det finns en karriärväg för bloggare. Samma principer som utgör de psykologiska drivkrafterna i ett arkadspel gäller för bloggsfären. Man strävar hela tiden efter att nå nästa nivå. Det kan vara ytterligare ett steg på en topplista, ett omnämnande i traditionella etermedier, eller ytterst att bli en offentlig person.
Men den kanske allra viktigaste faktorn är den sociala gemenskapen. Genom bloggandet går det snabbt att knyta kontakter och hitta meningsfränder. Man får en identitet, spelar sin roll, och blir ”någon”; om än bara i bloggarnas värld. Precis som i arkadspelet får man en identitet i ett socialt sammanhang.
Vilka faror finns då med att ett politiskt parti sätter upp en bloggportal, en community, som alla kan ansluta sig till? En fara är förstås att man skapar ett ”Ny Demokrati”-syndrom. Genom att alla bloggare i princip har lika stora möjligheter att sprida sina idéer finns förstås risken att några bloggare med partibeteckning kommer att lansera exempelvis rasistiska eller homofoba åsikter i partiets namn.
Hur stor denna risk är återstår att se. Redan i dag finns förstås kanaler för personer som med partibeteckning vill sprida budskap som partiledningen anser olämpligt. Bloggandet ökar förstås förutsättningarna för att lyckas med detta, men att ha ett öppet debattklimat kan också vara till fördel för ett parti som vill kunna anpassa politiken för att nå väljare utanför den egna kretsen.
Ju högre tak det är i debatten, desto lättare blir det nämligen att hitta stöd för en ”ny” politisk ståndpunkt. I en traditionell hierarkisk partiorganisation tenderar majoritetens åsikter att i flera led och på olika nivåer mynna ut i konsensus. Men i en nätverksorganisation finns det drivkrafter för medlemmarna att bryta konsensus. Hittar man inte stöd för sin åsikt i Landskronas lokalavdelning finns säkert en partiaktiv bloggare i Kiruna som har ungefär samma ståndpunkt. De ideologiska ramarna för partiet vidgas därmed, vilket i sin tur underlättar för partiets ledning att anpassa partiets politik i den riktning som för tillfället ter sig mest lämplig.
Problemet för partiorganisationerna är att det i dag finns så många andra sätt för människor att förverkliga sig själva än att syssla med politik på gräsrotsnivå. Karriärvägarna är osäkra och ofta kantade av otrevliga personliga konflikter. Här erbjuder bloggandet ett alternativ till den långa karriärvägen. En flitig bloggare kan på kort tid avancera från gräsrot till kändis. Det är en personlig drivkraft som fler partier än socialdemokraterna borde överväga att använda sig av. Kanske får vi se en Allians för Sverige-bloggportal inför nästa val?
Kommentarer