Världen är full av missförstånd
Världen är full av missförstånd. Det är visserligen sant att utrikesminister Margot Wallström fått tillgång till sin lägenhet i centrala Stockholm via Kommunalarbetarförbundet, men om ni får höra historien bakom tror jag att era hjärtan kommer att mjukna. Likt Tobbe på Fokus har jag fått en inblick i det verkliga händelsförloppet och det är inte som man skulle kunna tro - om man inte har bra fantasi. För så här var det egentligen:
Margot var rejält på väg utför efter jobbet hos Kommissionen och på Postkodlotteriet. Det hade gått så långt att hon letade tomflaskor på T-centralen, för att sedan panta ihop dessa för att kunna betala en plats på något av stans härbärgen. Det enda hon hade med sig var två papperskassar från Gucci och Marc Jacobs. I övrigt ingenting.
Det var så fackförbundet Kommunals kassör Anders Bergström hittade henne - utanför förbundets kontor i Stockholm. Och hans hjärta mjuknade. Det var inte Margots luggslitna uppsyn eller hennes bedjande "Mister, please, please ..." som fick honom att tänka till. Det var muggen som hon hade framför sig - med några eurosedlar i - med den knappt läsliga texten: "Alla ska med!".
Helt plötsligt insåg Bergström att solidaritet är mer än solidarisk lönepolitik. Han gick fram till Margot och frågade hur det stod till och Margot svarade med sin typiska blandning av Hammarömål och Oxfordengelska "Mister, please, please ... Some euro, please." Kommunals kassör lade några eurosedlar i koppen, med de tröstande orden "Lycka till ...". Men bet sig i läppen då han insåg att han lät precis som Per Ahlmark i Olofström 1977.
Skakad gick han in till styrelsemötet. Ordföranden Annelie Nordström, som normalt är frejdig och översvallande, tittade på honom när han kom in i rummet. Av de övrigas tystnad förstod han att något hade hänt.
"Aftonbladet håller på med en grej", sade hon. "Det handlar om vår julfest, den där som Puma Swede skulle ha uppträtt på."
Den övriga delen av styrelsen (den manliga) tittade förvånat på Annelie: Hade Puma Swede inte varit där? Vi såg ju med egna ögon. Och vilken show, sen!
Annelie tog på sig en allvarlig min. "Allt är inte alltid som man tror. Jag har något att berätta för er."
Nej, Puma Swede hade i sista stund varit tvungen att ställa in showen på Kommunals julfest till förmån för en dildoshow i Globen. Annelie hade fått panik: "Vad gör vi nu? Ingen Puma, ingen riktig julfest. I alla fall inte för den manliga delen av styrelsen." (den kvinnliga delen hade i stället erbjudits ett parallellt seminarium under rubriken: "Så vattnar ett verkligt proffs din trädgård", med hemmafixaren Ernst Kirsteiger)
Men nöden är uppfinningarnas moder. Och inte kunde styrelsemedlemmarna ha anat att den Puma som de trodde var Puma Swede i själva verket hade varit deras egen ordförande. En fullt påklädd Annelie Nordström som fick gubbarna att ropa: "Go, Baby, Go!" och "Show us more!"
Jodå, hon visade allt mer efter hand. Men de yttre attribut som hade väckt sådan förtjusning var i själva verket delar av skämtbutiken Buttericks mer ekivoka sortiment. Närmare bestämt Buttericks uppblåsbara bröst â 99 kronor och lösrumpa på rea för 29 kronor.
Att styrelsen inte märkte något kan förklaras av att de redan hade konsumerat tre flaskor vin - per man. Och att de - sedan Kommunal redan 2005 hade drivit igenom porrfilmsförbud på alla hotell - hade ganska vaga begrepp om hur en riktig porrstjärna ser ut. Livs ordförande konsumerade på egen hand fem flaskor vin och hamnade olyckligt nog senare på Söderakuten. Han skyllde på jordnötterna, som hade levererats från ett företag som LO satt i blockad.
"Det förstår ni väl, att priset inte alltid kan gå först. Köpa vin för 300 kronor flaskan och sedan pruta på livsmedelsarbetarnas fackliga rättigheter. Hur går det ihop?"
Plötsligt fick Annelie en idé. "Jag har det, utbrast hon. Vi satsar på corporate social responsibility. Fast vi kallar det 'facking social responsibility' i stället."
"Men det måste vara något spektakulärt", fortsatte hon. "Någonting som slår i medierna, något som 'total home makeover' eller 'gör om mig'. Från uteliggare till miljonär över en natt."
Anders Bergström kom att tänka på den ynkliga varelse som han hade skänkt några euro på vägen upp.
"Annelie, jag har en idé. Förbundet har några lägenheter som bara står och skräpar. Egentligen ska vi ha dom till att muta sossar, men ingen har ändå gjort något förtjänstfullt den senaste tiden. Tänk om vi skulle ge ett attraktivt förstahandskontrakt till hon som sitter här utanför med pappmuggen? Förmodligen sympatiserar hon med rörelsen - varför skulle hon annars ha en mugg med våra floskler på?"
Annelie sken upp. Jo, så gör vi förstås. Hon såg rubrikerna i Aftonbladet framför sig: "Kommunal gav förstahandskontrakt på femrummare till hemlös." Kanske kunde dom vända utvecklingen?
Sagt och gjort. Anders gick ner till kvinnan i porten - han funderade inte närmare över att hon hade ett så svenskklingande namn - och presenterade sitt förslag. Kontraktet undertecknades och han kommer ihåg hennes sista ord innan de skildes: "Det här är nästan lika osannolikt som att vinna på Postkodlotteriet. Ja, om man inte sitter i styrelsen förstås."
Kanske borde han ha anat oråd redan där. Chocken kom något år senare, när Annelie spände ögonen i sin kassör med orden: "Vet du vem den där kvinnan som du erbjöd förstahandskontraktet i själva verket var?"
Anders insåg vad klockan var slagen. Han borde ha förstått att något var fel. Hammarömålet. Kassarna från Gucci och Marc Jacobs. Den exklusiva parfymen. Eurosedlarna i muggen. Så mindes han - valrörelsen 2002. EU-migranten utanför porten var visserligen en EU-migrant. Men inte från Rumänien, utan från Bryssel.
Han visste vad som händer när någon misslyckas i Kommunalarbetarförbundet. Han hade själv lagt kissblöjan - från numera kommunala Koppargården - på huvudkudden i sängen hos den styrelsemedlem som hade golat om Kommunals exklusiva julfester. Med inspiration från filmen Gudfadern. Det var det längsta han hade behövt gå - alla förstod nämligen att nästa steg var en blöja med nummer två i.
Nu var det hans tur.
" Du förstår ...", sade Annelie. Han förstod. Han måste offra sig i kampen för fackliga privilegier och vilda fester.
"Men vi står fortsatt bakom dig", fortsatte hon. "Att offra sig som kommunalare är lite som att dö som jihadist. På andra sidan väntar 72 jungfrur. Fallskärm, lägenhet, styrelseuppdrag ..."
Anders slöt ögonen. Han tänkte på Puma Swede. Eller närmare bestämt 72 stycken Puma Swede. Kanske inte jungfrur, men vem f-n vill ha en jungfru när allt kommer omkring. Han tog sin portfölj och gick tillsammans med Annelie in till presskonferensen där journalisterna väntade. Snart skulle hon dra i snöret och då var lidandet över för hans del. Dom andra hade det jobbiga framför sig.
Kommentarer