Den hälsosamme ekonomisten

Väljarna vet inget om partiernas sjukvårdspolitik

Sjukvården betraktas nu av väljarna som den viktigaste frågan. Socialdemokraterna har tappat kraftigt i förtroende sedan 2014. Då tyckte 34 procent att partiet hade den bästa sjukvårdspolitiken, i dag tycker endast 23 procent det. Men det spelar inte så stor roll, eftersom inget annat parti har fått större förtroende. Socialdemokraterna leder med tretton procentenheter över näst bästa parti, som faktiskt är Moderaterna.

Låt mig säga så här. Jag har arbetat med socialpolitik i drygt 20 år och jag är övertygad om att väljarna inte har en aning om vilken sjukvårdspolitik de olika partierna har. Ställ bara frågan till en genomsnittlig medborgare: "Kan du nämna *ett* sjukvårdspolitiskt förslag från *ett* parti i Sveriges Riksdag." Jag tror man i de flesta fall inte får något svar.

Så hur gör då väljarna sitt val - med tanke på att dom inte vet något? De flesta försöker antagligen återkalla en bild av respektive partiledare som säger något om någonting - inte nödvändigtvis sjukvårdsrelaterat. Beroende på hur den mentala bilden då ser ut bestämmer man sig för om partiet har en bra eller en dålig sjukvårdspolitik.

Tänker jag själv efter får jag faktiskt svårt att återkalla vilket som är det viktigaste sjukvårdspolitiska förslaget från respektive parti. Vänsterpartiet är emot vinster i välfärden, så mycket minns jag. Samtidigt talar partiförträdarna om kris och katastrof. Det går liksom inte ihop - om det verkligen vore kris och katastrof skulle man väl föreslå mer än marginella förändringar av strukturen.

Att förslagen är rätt menlösa beror antagligen på att man inte vill skrämma väljarna med alltför radikala förslag. Inför valet 1991 anklagade Ingvar Carlsson Moderaterna för att vilja bedriva en sjukvårdspolitik som skulle fördubbla spädbarnsdödligheten. Moderaterna hade nämligen ifrågasatt den svenska modellen till förmån för ett sjukvårdssystem liknande det nederländska. Och det var väl sista gången ett svenskt politiskt parti föreslog någon större reform på området.

Ironin är dock att frånvaron av radikala förslag signalerar att man är rätt nöjda med sjukvården som den ser ut. Budskapet blir: Vi är väldigt missnöjda med vården, men vi vill behålla systemet precis som det är.

Kommentarer