Välfärdsstaten USA
Det finns vänner av marknadsekonomin som tror att om man bara döper om ett bidrag till en skattelättnad så försvinner de snedvridande effekterna på ekonomin i stort. Och det finns ett land som verkligen har köpt den här myten - nämligen USA.
I själva verket är det nästan alltid bäst att hålla systemen så enkla som möjligt. Det är därför jag förespråkar basinkomst, i stället för dagens kombination av socialförsäkringar och socialbidrag.
En annan myt, som jag tog upp tidigare, är att vi behöver generella trygghetssystem för att mildra marginaleffekterna. Men, nej. Det behöver vi inte alls. Men vi behöver se till att de system vi har möter problemen som vi vill lösa på bästa möjliga sätt.
Best practice för välfärdsstater, om det finns en sådan, är att tillhandahålla sådana offentliga tjänster som är nödvändiga för att befolkningen ska förbli produktiv. Det handlar om grundläggande utbildning och sjukvård. Jag tvivlar allt mer på de traditionella förklaringarna om att sjukvård är en så komplicerad produkt att den skulle vara omöjlig att tillhandahålla på en försäkringsmarknad. I dag torde det vara fullt möjligt.
Nej, sanningen är snarare att sjukdom har så stora negativa externa effekter att en offentlig investering på detta område kan löna sig. Det handlar om omfördelning, inte försäkring. Samma sak med grundläggande skolgång. De negativa externa effekterna av att människor inte kan läsa är såpass stora att en kollektiv omfördelning kan löna sig.
Dessa delar av välfärdsstaten är rätt okontroversiella. En mer kontroversiell fråga är om det även är lämpligt att tillhandahålla ett ekonomiskt skyddsnät så att människor klarar sin vardag - även om de av något skäl saknar arbetsinkomst.
Många värjer sig instinktivt för att ens diskutera saken. Varför ska man ge pengar till någon som inte arbetar?
Och så kan man förstås tycka. Men varför i så fall ge sjukvård till någon som röker? Eller varför ska man betala skolgången för barn vars föräldrar inte sparat till dessas utbildning?
Missförstå mig inte nu. Jag vill ha en ytterst begränsad välfärdsstat. Därför vill jag också att pengarna ska gå till sånt som är absolut nödvändigt för att vi alla ska kunna delta i samhället. Det innebär att de pengar som vi lägger på välfärd ska göra så stor nytta som möjligt.
En välfärdsstat som inte är genomtänkt kommer aldrig att kunna uppfylla det målet. Om vi tillåter att varje socialpolitisk fråga avgörs i en dragkamp mellan höger och vänster - där båda sidor bygger sina förslag på principer som är inkompatibla med verkligheten - lär vi med tiden få en allt sämre fungerande välfärdsstat. Men inte nog med det - den kommer också att bli allt dyrare.
Ett bra exempel på det ser vi i diagrammet ovan, som jämför de sociala utgifterna i olika OECD-länder. Ni slås kanske, som jag, av att USA har högre välfärdsutgifter än nästan alla andra länder.
Detta kan givetvis vara en fråga om preferenser. Men jag tror snarare att det handlar om ett välfärdssystem som brutit samman därför att olika förslag för att lösa problem med fattigdom och utanförskap har lagts på varandra.
Det som inte syns i figuren är att marginaleffekterna i USA ofta är höga - nära hundra procent för låginkomsttagare. Det lönar sig inte att arbeta om man är beroende av de många selektiva system som - ironiskt nog - syftar till att bryta utanförskapet.
Sverige har, trots högre skattetryck, i regel lägre marginaleffekter. Men det innebär inte att vi kan slå oss till ro. För om vi inte agerar snabbt kommer vi att inom några år riskera hamna i samma prekära situation om USA. Av flera skäl kommer trycket på de selektiva delarna av Sveriges välfärdssystem att öka.
Med ett stort inflöde av människor som har bristande språkkunskaper och förhållandevis låg utbildning kommer antalet personer som är beroende av vårt yttersta skyddsnät - kommunernas ekonomiska bistånd - öka. När detta händer blir svagheterna i försörjningsstödet uppenbara för alla. Betydande administrationskostnader, höga marginaleffekter och stor godtycklighet. Visserligen har kommunerna riksnormen att hålla sig till, men även med den som riktlinje blir marginaleffekterna förödande.
Lösningen på problemet är mer matematisk än socialpolitisk. Fattigdomsfällorna uppstår i barnfamiljer och det är där de måste lösas - utan att man för den sakens skull orsakar nya marginaleffekter.
Ironin är att lösningen finns under näsan på politikerna - den kallas barnbidrag. Barnbidraget är, liksom förslaget om basinkomst, ett av de mer kritiserade bidragen. "Varför ska vi ge barnbidrag till miljonärer?" Ja, varför? Ekonomernas svar på frågan: "För att hålla nere marginaleffekterna", har aldrig slagit an hos massorna. Det konstiga är att samma personer som tycker att barnbidrag inte ska gå till miljonärer, eller menar att basinkomst är omoraliskt, inte har något emot att vi betalar ut miljarder i inkomstrelaterade stöd vid sjukdom och arbetslöshet. Då är det helt plötsligt rätt att ge bidrag - till personer som skulle kunna sörja för sin egen ekonomiska trygghet.
Tilltron till de behovsprövade stöden är alldeles för stor och jag tror detta beror på ett fenomen som Friedrich Hayek satte fingret på i sin bok "Det stora misstaget". De mänskliga normsystemen - som ytterst ligger till grund för de politiska partiernas ställningstaganden - har utvecklats i grupper om kanske hundra individer. Det innebär att vår bild av hur samhället fungerar bygger på illusionen om att vi har någorlunda uppsikt över andra i samhället.
Men i det öppna samhället finns ingen möjlighet för oss att avgöra vilka andra som "... gjort sin plikt". Det fungerar bevisligen heller inte speciellt bra att delegera uppgiften till byråkrater - som ska hålla uppsikt på våra medmänniskor åt oss. Vi blir helt enkelt tvungna att förenkla systemen till den grad att kontrollerna blir överflödiga. Annars fastnar vi till slut i en ändlös spiral av kontrollåtgärder - vem har gjort sin plikt och vem har det inte?
Problemet är att det tar emot. Innerst inne vill vi att det ska gå att avgöra vem som dragit sitt strå till stacken eller inte. Mänsklighetens historia handlar om att skapa och upprätthålla normer och om att samarbeta i grupp. Men det öppna samhället är något annat och det är ett samhälle som kräver andra typer av kontrollmekanismer och incitamentsstrukturer än klansamhällets.
Kommentarer