Den hälsosamme ekonomisten

Välfärdens lerslott

Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi (ESO) återstartades för ett och ett halvt år sedan. I går presenterade ESO sin första rapport, som handlar om välfärdens långsiktiga finansiering.

Själv tycker jag ofta att man saknar en aspekt i analyser av det här slaget. Det gör nämligen stor skillnad på vilket sätt man finansierar en välfärdstjänst - det handlar inte bara om hur mycket pengar som avsätts.
 
Ett exempel är handikappreformen från 1993, som ursprungligen budgeterades till någon miljard. I dag uppgår kostnaden till strax över 30 miljarder kronor årligen. Med detta inte sagt att pengarna används fel. Dock tror jag att det hade varit svårt att rent politiskt presentera reformen om man redan innan genomförandet hade varit medveten om hur stor den samlade kostnaden skulle bli.
 
Ett annat bra exempel på oförutsedda kostnader är den förra regeringens tandvårdsreform för personer över 65 år, som ursprungligen budgeterades till 600 miljoner kronor. Men ett litet förbiseende vid konstruktionen av tandvårdens ersättningssystem ledde till att kostnaden småningom nådde 2,4 miljarder kronor per år.
 
Eller varför inte ta ett aktuellt exempel som ohälsoförsäkringarna? Den förra regeringen lät kostnaderna stiga till 106 miljarder kronor årligen fram till 2006. Men mellan 2006 och 2012 beräknas i stället årskostnaden minska med 32 miljarder kronor - mycket tack vare ett tydligare regelverk och en mer aktiv sjukskrivningsprocess.
 
Även när det gäller sjukvård och äldreomsorg gör det stor skillnad hur pengarna fördelas. System där man betalar för prestation tenderar ofta att skapa sin egen efterfrågan. Att pressa tillbaka utgifterna i efterhand är betydligt svårare.
 
Behovet av välfärd är omättligt och gränsen mellan det som ska finansieras offentligt eller privat är oklar. Varför är exempelvis tandvården i huvudsak en privat utgift, medan sjukvården är offentligfinansierad?
 
De offentliga åtagandena är därför lite som ett lerslott. Nya reformer utformas, byggs på och stelnar efter ett tag. Sedan kan man göra väldigt lite för att förändra sakernas tillstånd. Efterfrågan på välfärd är därmed inte bara en funktion av våra behov, utan också en funktion av de modeller som vi i historien har valt för att finansiera välfärden.
 

Kommentarer