Den hälsosamme ekonomisten

Välfärden efter välfärdsstaten

Janerik Larsson skriver i dagens SvD om välfärden efter välfärdsstaten. Han tar dels upp de politiska förändringar som vi kan förvänta oss. Mer så kallade vänstervärderingar i sociala frågor, men å andra sidan ett bejakande av den fria ekonomin. Större krav på en inkluderande välfärd, men med utrymme för personligt ansvar.

Många försätter sig i en situation där de är beroende av välfärdsstaten för sin existens. Med bolån på sex miljoner finns begränsad frihet att byta bana i livet. Din framtid är utstakad - på ett jobb med ungefär 40 000 kronor i månaden och obefintliga marginaler när räntorna är betalda.

När alla andra försätter sig i samma situation ter detta sig naturligt. Men hur naturligt är det att inte ha frihet att ändra livsstil eller göra något nytt? Att vara helt beroende av sitt jobb för att tillvaron inte ska rasa ihop.

Lyxproblem, säger ni. Människor bör vara tacksamma för att de har ett jobb. Arbete är meningen med livet.

Men om arbetet är meningen med livet, är det då inte desto viktigare att välja sitt arbete med omsorg? Varför stressa budgeten när man kan leva ett gott liv med betydligt större marginaler? Skapa utrymme för att leva i stället för att bara bo.

Dagens trygghetssystem är uppbyggda för att stödja dem som saknar marginaler. Stor inkomsttrygghet, men nästan ingen grundtrygghet. Det är som om staten vill tvinga in medborgarna i en livsstil där de är beroende av heltidsarbete och fast anställning. Lägg till det ett förmånligt ränteavdrag, som får dem att belåna sig tills handlingsutrymmet är obefintligt.

Ett alternativ till att fråga sig hur stor lägenhet man har råd med är att fråga sig hur billigt man kan leva. Hitta ett bra, men kanske mindre välbetalt arbete. Flytta till ett enkelt torp - med el och rinnande vatten, men utan stora amorteringar och räntor. Hitta tillbaka till tänkandet under gröna vågen.

Om sättet att tänka förändras tror jag det kommer att uppstå efterfrågan på ett annorlunda trygghetssystem. Inkomsttryggheten är löneslavens trygghetssystem. I informationssamhället är inkomsttrygghet omodernt, då du aldrig bara har en arbetsgivare.

Basinkomst är ett bättre alternativ när livegenskapen upphör. För när dina prestationer är fullt mätbara behöver arbetsgivaren inte ägna lika mycket tid åt att sålla de flitiga medarbetarna från de mindre flitiga - hur flitig och produktiv du är återspeglas i din ersättning.

Övergången till informationssamhället behöver inte betyda lägre snittlöner eller kortare arbetstid. Men det betyder definitivt mer oregelbundna arbetstider. Ansvaret för att införskaffa den kunskap som krävs för att kunna försörja sig blir individens - inte statens. I ett sådant samhälle är det viktigaste inte inkomsttryggheten, utan grundtryggheten. Vetskapen om att det finns ett golv att stå på - men inte en stol att slå sig ner på för att sedan sitta kvar.

Man behöver inte ha lång arbetslivserfarenhet för att inse att det finns potential för att frigöra kreativitet och arbetsinsatser om människor i ökad utsträckning upplever att de arbetar för sig själva i stället för ett anonymt företag eller en myndighet. Det svåra är att kombinera fördelarna av samarbete med fördelarna av individuella incitament och kreativitet.

Informationssamhället kan ta oss närmare ett läge där samarbete och personlig utveckling kombineras. Men jag tror det förutsätter att vi först tar tag i våra egna liv. Vad vill vi ta ansvar för själva och vad vill vi lägga i händerna på arbetsgivare, myndigheter och trygghetssystem?

Ett första steg är att inte göra sig beroende - att inte låta inkomsterna, utan behoven, avgöra hur stora fasta utgifter vi skaffar oss. När vi väl har bestämt oss för att vara fria tror jag att vi också kommer att börja efterfråga de politiska förändringar som gör det möjligt för oss att verkligen vara fria.

Kommentarer